Krasch!

Min Mac gick hädan innan jul, en ny är beställd och förhoppningsvis har jag den inom 14 dagar.
Hoppas julen varit fantastisk och Nyår blir ett paradigmskifte i livet!

Det snedvridna ädelmodet

Hon var säkerligen bedrövad över att inte ha kunnat tillmötesgå mig, och driven av det snedvridna ädelmod som gör att människor som blivit rörda av ens vänlighet men inte vill ge vad den begär, dock känner behov av att göra något annat för en, gav hon mig en liten guldpenna. På samma sätt handlar litteraturkritikern som med en artikel skulle kunna smickra romanförfattaren men i stället bjuder honom på middag, och hertiginnan som inte låter snobben följa med henne på teatern utan erbjuder honom sin loge en kväll då hon inte själv kommer dit. Ty alla som gör minsta möjliga och kunde låta bli att göra något alls, oroas ständigt av sitt samvete tills de gör någonting. Proust
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Längtan efter att vara annorlunda

Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än dem man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen. Man måste acceptera att man är som man är, och när man gör det måste man veta att denna vishet inte förskaffar en beröm från livet, att man inte får någon medalj på bröstet när man vet och uthärdar att man är fåfäng eller självisk, eller har flintskalle och isterbuk – nej, man måste veta att man varken får belöning eller beröm för någonting. Man måste acceptera det, det är hela hemligheten. Man måste acceptera sin karaktär, sin natur, vars brister, själviskhet och habegär inte blir annorlunda genom erfarenhet och insikt. Man måste acceptera att ens önskningar inte har något fullständigt eko i världen.
Sándor Márai
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Skilda världar

Våra känslor tillhör en värld, våra tankar och namngivningar en annan, och mellan dessa båda världar kan vi etablera en viss överensstämmelse men inte utfylla avståndet. Proust
(Fotograf: Christophe Huet)

Åtminstone annorlunda

Jag allena. Jag förnimmer mitt hjärta, och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem, jag har sett; jag vågar tro, att jag icke är skapad som någon av dem, vilka finnas till. Om jag icke är bättre, så är jag åtminstone annorlunda.
Rousseau
(Fotograf: Misha Gordin)

Gif mig din lilla sanning

Då svarade mig den gamla kvinnan: mycket vackert har Zarathustra talat, och synnerligast för dem, som äro tillräckligt unga för likt.
Sällsamt är det: Zarathustra känner föga kvinnorna, och dock har han rätt i hvad han säger om dem! Kommer sig detta däraf, att hos kvinnan ingenting är omöjligt?
Och tag nu till tack en liten sanning! Jag är dock tillräckligt gammal för den!
Veckla in henne och håll för hennes mun: eljest skriker hon öfverljudt, denna lilla sanning!
Gif hit, kvinna, gif mig din lilla sanning! sade jag. Och sålunda talade den gamla kvinnan:
Du går till kvinnor? Glöm icke piskan!
Nietzsche
(Fotograf: Rainer M Gillessen)

Låten barnen kommen till Proust

”Det är storsinta människor, och storsinthet är i grund och botten det enda som spelar någon roll här på jorden, det enda som gör en människa till något förmer än andra. Ser du, det finns två slags människor: de storsinta och de andra, och jag har kommit till den ålder då man måste välja, besluta sig en gång för alla vilka man vill tycka om och vilka man vill förakta, och så hålla sig till dem man tycker om, och aldrig mer vika från deras sida, för att gottgöra den tid man har slösat bort på de övriga.” Och han tillade med den rörelse man erfar när man, kanske mer eller mindre omedvetet, säger något inte därför att det är sant utan därför att man tycker om att säga det och därför att man hör sig själv säga det, som om man lyssnade till någon annan: ” Nu är tärningen kastad och jag har bestämt mig för att bara tycka om de storsinta och inte leva annat än i deras sällskap…”
Marcel Proust
(Fotograf: Nazif Topcuoglu)

Mitt blödande hjärta

Mitt blödande hjärta, det är det flödet som måste hejdas eller åtminstone hållas tillbaka, jag är översvämmad. Sångerskan brukade säga: ”Problemet med dig är att du ser tillbaka.” Jag går tillbaka till det som jag tror mig ha varit, det finns ett påhittat jag, jag skriver om det som jag tror mig ha varit, och jag vet, den där natten i bergen, när pappa ringer och säger att han kommer till oss tidigare än planerat, när jag hör min syster gråta, då vet jag på ett exakt sätt, att det som svämmar över från mig en dag kommer att bli innehåll i en bok.
Nina Bouraoui
(Fotograf: okänd)

Nobody gives you anything

Nobody can give you freedom. Nobody can give you equality or justice or anything. If you're a man, you take it.
Malcolm X
(Fotograf: Nick Koudis)

Ångest

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himmelens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerkvist
(Fotograf: Carl Rymenams)

En folkfiende

Doktor Stockmann: Det är jag, som vill stadens sanna väl! Jag vill avslöja de brister, som förr eller senare måste komma i dagen. Å, det ska nog visa sig, att jag älskar min födelsestad.

Stadsfogden: Du som i blint trots går och förstör stadens viktigaste näringskälla.

Doktor Stockmann: Den källan är förgiftad, människa! Är du galen! Vi lever här av att schackra med orenlighet och ruttenhet! Hela vårt uppblomstrande samhällsliv suger sin näring ur en lögn!

Stadsfogden: Rena inbillningar – eller något ännu värre. Den man, som utslungar så kränkande insinuationer mot sin egen hemstad, han måste vara samhällets fiende.


Henrik Ibsen
(Konstnär: Banksy)

Det är bara på dygdens dyiga stigar som naturen aldrig låter rosor gro

Måtte hon aldrig mer återvända till sin barndoms fördomar, hotelser, uppmaningar, plikter, dygder, religion och råd, måtte hon kränka allt, måtte hon envist förkasta och förakta allt det som bara syftar till att fjättra henne på nytt, allt det som kort sagt inte siktar till att överlämna henne åt otukten. Profetiorna om olyckor på libertinismens väg är en av våra föräldrars överdrifter; det finns törnen överallt men rosorna sitter över dem på syndens bana; det är bara på dygdens dyiga stigar som naturen aldrig låter rosor gro. Det enda farliga blindskäret på den första av dessa vägar är människors åsikter; men vilken intelligent flicka klarar inte av med lite eftertanke sätta sig över dessa föraktliga åsikter? De nöjen aktningen skänker, Eugenie, är bara moraliska nöjen, som enbart lämpar sig för vissa huvuden; knulleriets nöjen behagar alla, och dessa förföriska lockelser gottgör strax det skenbara förakt som är svårt att undvika om man utmanar den allmänna opinionen, men många kloka kvinnor struntar i den till den grad att de skapar sig ytterligare ett nöje genom föraktet. Knulla, Eugenie, knulla alltså min kära ängel, din kropp är din, bara din, du är den enda i världen som har rätten att njuta av den och låta vem dig lyster njuta av den, dra nytta av den lyckligaste tiden i ditt liv; dessa våra nöjens lyckliga år är bara alltför korta! Om vi är tillräckligt lyckliga för att ha njutit av dem kommer de ljuva minnena att trösta oss och roa oss ännu på vår ålderdom. Har vi gått miste om dem?... Bitter ånger och fruktansvärda samvetskval kommer då att slita sönder oss och förenas med ålderns plågor för att omge likkistans dödliga närmande med tårar och törnen. Markis de Sade
(Fotograf: Pascal Renoux)

Skillnaden mellan gott och ont!

…smorde de in hela hennes ansikte med hennes egna exkrementer och tvingade henne att äta dessa exkrementer. Och detta gjorde hennes mor, hennes egen mor! Och denna mor kunde sova på natten, medan det stackars instängda barnet jämrade sig på det vämjeliga stället! Kan du förstå detta, när en liten varelse, som icke ens begriper vad man gör med henne, sitter därute på det vämjeliga stället i mörkret och kylan och slår sig med sin lilla näve för sitt av snyftningar sönderslinta bröst, medan hon under oskyldiga fromma tårar ber ”den lille käre Guden” att försvara henne – kan du fatta denna meningslöshet, min vän och bror, du som är Guds ödmjuke tjänare, fattar du, varför denna meningslöshet är nödvändig och blivit till? Utan den, säger man, skulle människan icke kunna existera på jorden, ty hon skulle icke känna skillnad på gott och ont. Men varför lära känna detta fördömda gott och ont, då det kostar så mycket! Ty en hel värld av kunskaper är icke värd dessa tårar som barnet gråter, medan det ber till ”den käre lille Guden”. Jag talar icke om de vuxnas lidanden, de ha ätit av äpplet och fan må ta dem, fan må ta dem allesammans; men barnen, barnen! Dostojevskij
(Fotograf: Alexandru Matusciac)

Flitiga som myror

Man har vunnit i verklighet och förlorat i dröm. Man ligger inte längre under ett träd och kikar upp i himlen mellan stortån och andra tån, utan man arbetar; man får heller inte gå omkring hungrig och försjunken i drömmerier om man vill vara en dugande person, utan man måste äta biffstek och göra undan sina sysslor. Det är precis som om den gamla ineffektiva mänskligheten hade legat och somnat på en myrstack, och när den nya vaknade hade myrorna krupit den i blodet, och alltsedan dess måste människorna ständigt underkasta sig de mest våldsamma ansträngningar utan att kunna skaka av sig den där erbarmliga känslan att få lov att vara flitiga som myror. Musil
(Fotograf: Misha Gordin)

Ett ögonblick, ett människoliv

En roman i vår tid kräver fem eller sexhundra sidor för att vi skall lära känna någon, om vi nu lyckas lära känna någon. För Dante räcker det med ett enda ögonblick. I det ögonblicket definieras personen för alltid. Dante söker omedvetet detta centrala ögonblick. Jag har önskat göra detsamma i många noveller och väckt beundran med detta fynd, som är det fynd Dante gjorde under medeltiden, nämligen att visa ögonblicket som chiffer för ett liv. Hos Dante har vi dessa båda personer, vilkas liv kanske inte består av mer än några terziner och dock varar evigt. De lever i ett ord, i en handling, mera får vi inte veta; de är del av en sång, men denna del är evig. De fortsätter att leva och att förnya sig i människornas minne och fantasi.
Jorge Luis Borges
(Fotograf: Pascal Renoux)

Andens revolt mot naturen

Jag menar jordskalvet, som hemsökte Lissabon år 1755.
- Förlåt mig.
- Nå, Voltaire blev förtörnad över det.
- Det vill säga…hur då? Han blev förtörnad?
- Han revolterade, ja. Han ville inte veta av ett dylikt brutalt fatum och faktum, han vägrade att böja sig för det. Han protesterade i andens och förnuftets namn mot detta naturens skandalösa ofog, som krävde tre fjärdedelar av en blomstrande stad och tusentals människoliv som offer…Ni blir förvånad? Ni ler? Förvånad må ni gärna bli, men vad leendet beträffar, så tar jag mig friheten att klandra det. Voltaires hållning anstod en avkomling till de äkta galler, som sköto sina pilar mot himlen…Ser ni, herr ingenjör, där har ni andens fiendskap mot naturen, dess stolta misstro mot den, dess modiga krav på rätten att kritisera dess onda, förnuftsvidriga makt. Ty naturen är makten, och den som tåligt böjer sig för makten, finner sig till rätta för den, han är en slav…väl att märka finner sig till rätta med den i sitt inre.
Thomas Mann
(Fotograf: Casey Mckee)

Svartsjukans förrädiska kunskapstörst

Hur många människor, hur många städer, hur många vägar har inte svartsjukan drivit oss att utforska! Den är en kunskapstörst med vars hjälp vi småningom skaffar oss alla tänkbara insikter – utom just den vi behöver – och en mängd ting utan inbördes sammanhang. När som helst kan en misstanke dyka upp, ty plötsligt erinrar man sig ett dunkelt uttryck, ett alibi som inte givits utan avsikt. Proust
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Lost

A Door just opened on a street –
I – lost – was passing by –
An instant’s Width of Warmth disclosed –
And Wealth – and Company –

The Door as instant shut – And I –
I – lost – was passing by –
Lost doubly – but by contrast – most –
Informing – Misery –

Emily Dickinson
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Rött läppstift i Bergen-Belsen

An extract from the diary of Lieutenant Colonel Mervin Willett Gonin DSO who was among the first British soldiers to liberate Bergen-Belsen in 1945.
Source: Imperial War museum

I can give no adequate description of the Horror Camp in which my men and myself were to spend the next month of our lives. It was just a barren wilderness, as bare as a chicken run. Corpses lay everywhere, some in huge piles, sometimes they lay singly or in pairs where they had fallen. It took a little time to get used to seeing men women and children collapse as you walked by them and to restrain oneself from going to their assistance. One had to get used early to the idea that the individual just did not count. One knew that five hundred a day were dying and that five hundred a day were going on dying for weeks before anything we could do would have the slightest effect. It was, however, not easy to watch a child choking to death from diphtheria when you knew a tracheotomy and nursing would save it, one saw women drowning in their own vomit because they were too weak to turn over, and men eating worms as they clutched a half loaf of bread purely because they had to eat worms to live and now could scarcely tell the difference. Piles of corpses, naked and obscene, with a woman too weak to stand propping herself against them as she cooked the food we had given her over an open fire; men and women crouching down just anywhere in the open relieving themselves of the dysentery which was scouring their bowels, a woman standing stark naked washing herself with some issue soap in water from a tank in which the remains of a child floated. It was shortly after the British Red Cross arrived, though it may have no connection, that a very large quantity of lipstick arrived. This was not at all what we men wanted, we were screaming for hundreds and thousands of other things and I don't know who asked for lipstick. I wish so much that I could discover who did it, it was the action of genius, sheer unadulterated brilliance. I believe nothing did more for these internees than the lipstick. Women lay in bed with no sheets and no nightie but with scarlet red lips, you saw them wandering about with nothing but a blanket over their shoulders, but with scarlet red lips. I saw a woman dead on the post mortem table and clutched in her hand was a piece of lipstick. At last someone had done something to make them individuals again, they were someone, no longer merely the number tattooed on the arm. At last they could take an interest in their appearance. That lipstick started to give them back their humanity.
(Fotografi: Anne Frank dog i Bergen-Belsen 31 mars 1945)

Det måste vara möjligt

Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman.
Jan Johansson
(Fotograf: Yves Noir)

Wild nights

Wild nights – Wild nights!
Were I with thee
Wild nights should be
Our luxury!

Futile – the winds –
To a Heart in port –
Done with the Compass –
Done with the Chart!

Rowing in Eden –
Ah – the Sea!
Might I but moor - tonight -
In thee!

Emily Dickinson

Förödelse och kaos och inte en pianotangent

Och nu frågar jag er: vad kan man väl vänta sig av människan, denna varelse som begåvats med så besynnerliga egenskaper? Om ni överhopar henne med allt denna världens goda, dränker henne upp över öronen i lycka, så att bara bubblorna syns på lyckans vattenyta, ger henne ett sådant ekonomiskt välstånd att hon över huvud taget inte behöver göra någonting annat än att sova, knapra pepparkakor och bemöda sig om världshistoriens fortbestånd – ja, även då, även då kommer människan av ren otacksamhet och ren illvilja att förr eller senare göra er något ont. Hon kommer till och med att riskera sina pepparkakor och fullt avsiktligt önska sig den mest fördärvsbringande smörja, de mest oekonomiska vansinnigheter, och detta enbart och allena för att mitt i hela detta fullkomliga förnuftsparadis införa det fördärvsbringade elementet av sin egen fantasi. Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor ändå är människor och inte pianotangenter, å vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växandet hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja. Men inte nog med det: även om det faktiskt skulle visa sig att hon vore en pianotangent, om hon skulle överbevisas om detta både naturvetenskapligt och matematiskt, så skulle hon trots allt inte ta reson utan vara otacksam nog att medvetet ändå handla precis tvärt emot, med det egentliga syftet att hävda sitt eget jag. Och även om hon sakar möjlighet till en sådan handling kommer hon i alla fall att i tankarna skapa förödelse och kaos och allehanda lidanden och på så sätt trots allt hävda sitt jag! Hon kommer att sända ut sin förbannelse över världen, och eftersom det endast är människan som kan förbanna (det är hennes privilegium, det viktigaste draget som särskiljer henne från andra djur) så kommer hon med hjälp av denna enda förbannelse att kunna nå sitt mål, nämligen att övertyga sig själv om att hon är en människa och inte en pianotangent. Dostojevskij
(Konstnär: Goya)

Jag slutade leka

Jag sväljer min skam precis som min mors mat förr i tiden. Hennes grönsaker som kokades under lock som våra skrik, hennes översaltade sallader som hon antagligen kryddade med tårar.
När det var matdags ropade hon på oss från köksfönstret, öga mot öga med kvällningen som fick trädgårdens nässlor och granatäppelträdets lägsta gren att skälva. Bara de har överlevt sjutton år av krig. I ruinen gråter fortfarande någon mellan de försvunna väggarna. De sex huvudpersonerna skäller på varandra genom fönstergallren som inte längre finns. Fadern och sonen inomhus, modern och de tre döttrarna utomhus. Jag ber de båda döda, den levande döde och de tre överlevande att ta vid där de slutade, fyrtio år tidigare. Jag väntar på ord, men det jag hör är snyftningar. Min mor gråter på kvällen, på morgonen, på vinter och på sommaren, över min hand som skriver.
Grannarnas ömkande blickar nästa dag. Deras barn undviker oss på vägen till skolan och berättar för sina kamrater om våra skrik i natten, om hur du plågas och din mor bönar och ber.
- Döda honom inte, säger hon hela tiden.
Jag var inte med i deras lekar den dagen och inte andra dagar heller. Jag slutade leka när jag var nio. Skammen nitade mig vid marken. Rasterna är till för normala barn. Jag skyllde på att mina knän var så svaga, haltade för att bevisa att jag inte lurades, haltar fortfarande av gammal vana. Vénus Khoury-Ghata
(Fotograf: Aleksei Pechnikov)

Immun mot fanatism

För många år sen, när jag ännu var barn, förklarade min särdeles kloka farmor i mycket enkla ordalag för mig skillanden mellan jude och kristen – inte mellan jude och muslim utan mellan jude och kristen: ”Du förstår”, sa hon, ”de kristna tror att Messias har varit här en gång och att han säkert en dag kommer att återvända. Judarna hävdar att Messias ännu inte har kommit. På grund av detta”, sa min farmor, ”på grund av detta har det förekommit så mycket vrede, förföljelse, blodsutgjutelse, hat…Varför? Varför kan inte alla helt enkelt vänta och se? Om Messias kommer och säger ’hej, så roligt att se er igen’, får judarna ge med sig. Om å andra sidan Messias kommer och säger ’god dag, så trevligt att träffas’ får hela den kristna världen be judarna om ursäkt. Under tiden får man leva sitt liv och låta andra leva sitt”, sa min kloka farmor. Hon var definitivt immun mot fanatism. Hon kände hemligheten med att leva förutsättningslöst, med olösta konflikter, med det faktum att andra människor är annorlunda. Amos Oz
(Fotograf: Andrzej Dragan)

Flickor och pojkar

Man föds inte till kvinna, man blir det. Inget biologiskt, psykiskt eller ekonomiskt öde avgör utformningen av den gestalt som den mänskliga honan får av samhället. Det är civilisationen i dess helhet som formar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinnligt. Det är bara via andra som en individ kan konstitueras som den Andre. Om barnet existerade endast för sig självt skulle det inte kunna uppfatta sig som sexuellt differentierat. För flickor och pojkar är kroppen framför allt uttryck för en subjektivitet, det redskap som förmedlar uppfattningen av världen; de tar till sig världen genom ögonen och händerna och inte genom könsdelarna. Simone de Beauvoir
(Fotograf: Eugene Smith)

Arbetets konsekvens

Om jag arbetar med något gör jag det väl därför att jag vill göra det, för att jag vill göra det så bra jag kan. Då är det väl ointressant om den färdiga produkten i morgon står på ett museum eller driver runt som flaskpost ute i Atlanten. Jag måste ändå göra arbetet så bra jag kan, utan att bekymra mig om följder, yttre omständigheter eller materialets överlevnadsförmåga. Heiner Müller
(Fotografi: Robert Gligorov))

Jag betraktar detta skådespel

Jag går från dag till dag och tittar på denna konstiga kamp, som om jag befann mig som främling i ett annat land än mitt under en pågående revolution. Vems var detta skratt? Eller detta leende? Mitt. Vems var denna gest? Den var min. Vem talade ur min mun? Min. När jag säger min är jag osäker. Det där med äganderätten är aldrig någonsin styrkt med lagfart och annat. Allt vad jag varit van betrakta som mitt, även de mest oväntade saker, ser jag nu på annat sätt, det är annorlunda. Jag hör med förvåning vissa saker, med ängslan andra, med avsky återigen andra. Det är min mun som säger allt det här.
Jag betraktar detta skådespel, där främlingar brottas om platserna. Men jag kan inte göra något åt saken, jag känner mej barnsligt hjälplös inför den mänska som hotfull och främmande reser sig ur ruinerna av min ungdom. Liksom en pojke lyssnar häpen till barnet som ännu talar ur dess mun häpnar jag over den röst, som med min ungdoms tankar och idéer, talar ur min. Man upplever en ny pubertet. Jag är rädd för mig själv, jag frågar inte längre vem jag är och vad jag är. Jag frågar, vilka de är och med vad rätt de kommer att under längre eller kortare tid vara jag. Och jag frågar mej om det just är den där som en dag ska vara jag. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Ragnar Sandberg)

Jag höll andan och försökte föreställa mig

Jag tände inte ljuset ens när det blev mörkt. Av min triptyk över staden återstod bara det självlysande blå snöljuset från taken och den rödaktiga, oväntat ljusa himlen. Mörkret i rummet hade tätnat och svept mig i vemod. I rummet intill väckte något teveprogram föräldrarnas kommentarer och dumma skratt. Dova dunsar hördes från lägenheten vägg i vägg. Där jag låg som en het staty mellan lakanen kunde jag vissa upphetsade febernätter emellanåt höra viskningar, stönanden och suckar genom väggen, eller också var det som jag inbillade mig. Jag ställde mig på knä, lade örat mot den kalla väggen, höll andan och försökte föreställa mig vad som utspelades på andra sidan, hur en man och en kvinna brottades i sängen i ett gytter av fuktiga pulserande organ, hur de hetsade upp varandra, hur händerna utforskade den andras erogena zoner och krulliga könshår, hur de nafsade varandra i bröstvårtor och örsnibbar. Mitt eget öra blev kallt och började värka, hjärtat bultade så starkt att det förvrängde andra ljud, jag kastade mig av och an som i ett eldhav, jag tryckte mig mot väggen så att jag blev vit på pyjamasen och på huden, så satt jag i timmar likt en vanmaktens lågrelief. Inte förrän jag hade förlorat allt hopp om att kunna höra ordentligt och började huttra av trötthet kastade jag mig ner i sängen och somnade. Mircea Cartarescu
(Fotograf: Ulli Predeek)

Detta är sökandet

Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna.

Gunnar Ekelöf
(Fotograf: Marianne Le Carrour)

How frugal is the Chariot

There is no Frigate like a Book
To take us Lands away
Nor any Coursers like a Page
Of prancing Poetry –
This Traverse may the poorest take
Without oppress of Toll –
How frugal is the Chariot
That bears the Human Soul –
Emily Dickinson
(Fotograf: Natasha Gudermane)

Genomsnittsmänniskan är historiens stoff

Han ville inte kräva av livet att det skulle vara en lustgård för genier. Det mänskliga livets historia är bara i sina spetsar, för att inte säga utväxter, geniets och dess verks historia. I huvudsak är den genomsnittsmänniskans. Hon är det stoff som historien arbetar med och som ständigt uppstår på nytt ur den. Kanske var det ett ögonblick av trötthet som ingav honom detta. Kanske tänkte Ulrich bara på ett ungefär att allt som var medelhögt och genomsnittligt var kraftigt och bäst ägnat att föra arten vidare; man skulle kunna tro att det allra viktigaste för livet var att upprätthålla sig själv, och så förhöll det sig nog också. Säkerligen bidrog även en annan aspekt: visserligen kan man nog med rätta hävda att när det sker ett uppsving i historien så är det inte medelmåttornas förtjänst, men det hindrar inte att när allt kommer till allt – geni och dumhet, hjältemod och viljelöshet – så består historien av millioner impulser och motstånd, egenskaper, beslut, inrättningar, lidelser, insikter och misstag som människan tar emot från alla håll och ger vidare åt varje håll. I historien och människan blandas samma element, och på så vis är människans historia hursomhelst en genomsnittets historia, eller om man så vill ett genomsnitt av millioner historier; och även om denna historia är dömd att i evighet röra sig kring ett värde ungefär mitt på skala, så måste man fråga sig om det finns något mera meningslöst än att förebrå ett genomsitt dess genomsnittlighet. Musil
(Konstverk av Jake och Dinos Chapman, föreställer Stephen Hawkins )

Det civila offret

Till avvärjandet av tvivlet blir den medvetna inställningen fanatism, ty fanatism är ingenting annat än överkompenserat tvivel. C.G. Jung

(BILD: Ett röntgenbild som visar att det sitter en klocka i nacken på patienten. Bilden ingår i ett konstprojekt ”Inside terrorism, The X-ray project” som finns att läsa om på nätet och beskrivs i följande ordalag: Inside terrorism is a photography exhibit which uses actual X-rays and CT-scans from the two largest hospital in Jerusalem to explore the most important social issue of our time: the effects of terrorism on a civilian population.
Varför en klocka i nacken? På hemsidan skriver man: Terrorists pack their bombs with common objects – hex nuts, bolts, nails, watches – all meant for peaceful, utilitarian purposes. By blasting them into human beings, they create the madness of our times.)

Människohjärtat har också sin natt

För människohjärtat har också sin natt, med känslor som är lika vilda som de jaktinstinkter som rasar i hjorttjurens eller vargens hjärta. Drömmar, begär, fåfänga, själviskhet, njutningslysten kättja, avundsjuka, hämndlystnad lurar i den mänskliga natten som pumor, gamar och sjakaler i ökennatten. Och det finns ögonblick när det inte längre är natt och ännu inte är dag i människohjärtat, när vilddjuren kryper fram ur själens skrymslen, när något rör sig i vårt hjärta och får också handen att röra sig, en häftig känsla som vi fåfängt har försökt tämja och dressera i årtal, ibland mycket längre…och till ingen nytta, förgäves har vi förnekat den sanna innebörden i denna känsla: den har varit starkare än våra avsikter, den har inte mjuknat utan förblivit fast. Sándor Márai
(Fotograf: Helmut Newton)

Att frigöra

Det är absurt att påstå att orgier, utsvävningar, extas eller passion skulle omöjliggöras om mannen och kvinnan vore konkret jämlika. Motsättningarna mellan köttet och anden, ögonblicket och tiden, immanensens svindel och transcendensens lockelse, det absoluta i njutningen och glömskans intighet, kommer aldrig att upphävas. I sexualiteten kommer spänningen, slitningarna, glädjen, misslyckandet och existensens triumf alltid att framträda. Att frigöra kvinnan är att vägra stänga in henne i det förhållande hon har till mannen, men inte att förneka det. Att hon existerar för-sig innebär inte att hon inte också kommer att fortsätta existera för honom: om de ömsesidigt erkänner varandra som subjekt förblir emellertid var och en en andre för den andre. Ömsesidigheten i deras relationer kommer inte att utplåna de mirakel som uppdelningen av de mänskliga varelserna i två skilda kategorier skapar – åtrån, ägandet, kärleken, drömmen, äventyret – och de ord som berör oss: ge, erövra, förena sig, behåller sin mening. Det är tvärtom när det slaveri som den ena halvan av mänsklighen lever i har avskaffats, med hela det system av hyckleri som det innebär, som den verkliga betydelsen i mänsklighetens ”uppdelning” kommer att blottläggas, och först då kan det mänskliga paret finna sin sanna gestalt. Simone de Beauvoir
(Fotograf: Erwin Olaf)

Till dess jag lärde känna

Djävulen är gud
och Gud är djävul.
och jag blev lärd
att dyrka dem båda
den ena på ett sätt
den andra på ett annat
men sätten var desamma
därför att båda befallde
Till dess jag lärde känna
Kärleken. en springa
mellan de båda kämpande
Kärleken, en strimma
av ljus mellan de blodiga läpparna
Den klyfta ur vilken
de utvalda inträda
i världen av likgiltiga
Likgiltiga de som dyrkar en Gud
Likgiltiga de som dyrkar en Djävul.
Gunnar Ekelöf
(Fotograf: Andreas Bitesnich)

Människans relation

Människans relation, människans bindning till sitt eget liv, till de personer som spelar den viktigaste rollen i hennes liv. Att äventyret alltid tycks vara något annat eller någon annan, som om friheten inte hade sin grund i den viktigaste individuella livsuppgiften, inte i plikten gentemot de för henne viktigaste personerna, inte i moralen, utan i det ”andra”, det tänkta, det icke existerande, i värsta fall i det ödesdigra förfelandet av livet. Detta är ett synnerligen egenartat spel av naturen, av vår av monotonin utlösta förbittring, av den mänskliga obeständigheten. Omvänt, i själva denna outgrundliga mänskliga natur ligger något äventyrligt, som vi obetingat bör följa, som vi förbehållslöst bör lyda, all smärta och all trolöshet till trots.
Imre Kertész (Fotograf: Mats Bäcker på Cilla Olsen)

Du fick aldrig veta

Du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dig
det var som ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek
Bruno K. Öijer
(Konstnär: Schiele)

Livet fattades däri

Men det var något som fattades i detta ansikte. Livet fattades däri, det tycktes på ett skrämmande sätt gått det spårlöst förbi. Musil
(Konstnär: Gage Opdenbrouw)

Ändå sitter jag still

En efter en skenar bilderna genom mig. Ekar. Ändå sitter jag så still. Timme efter timme sitter jag där och ser.
Martina Lowden
(Fotograf: Bill Brandt)

Kärlekens geologiska eruptioner

Kärleken åstadkommer på detta sätt sannskyldiga geologiska eruptioner på tankens område. I monsieur de Charlus tankevärld, som för bara några dagar sedan liknade en slätt så enformig att han inte inom synhåll skulle ha kunnat upptäcka en enda idé i jämhöjd med marken, hade nu plötsligt stenhårda bergmassiv tornat upp sig, men dessa berg var skulpterade ut den på platsen. Där vred sig i titaniska jättegrupper Raseriet, Svartsjukan, Nyfikenheten, Avunden, Hatet, Smärtan, Högmodet, Skräcken och Kärleken. Proust
(Fotograf: Andre Brito)

Läskpappershuden

Jag läser i en bok att det finns en individ som suger upp allt i en familj, att det sitter i själva familjesystemet, en läskpappershud som ska suga åt sig allt; mina böcker är skapta av den huden, den släta och sköra huden, den fotografiska huden, mina böcker blev till mina spegelböcker, sedan mina krigsböcker, sedan vände de sig mot mig; jag förlorade mitt skrivande under tre år, jag återtog min roll som läskpapper i min familj, jag hörde en bok som jag inte kunde transkribera, jag fick en bok med ord som jag inte kunde omvandla, jag höll mig vid sidan om litteraturen, jag stod och såg tågen gå förbi. Jag tyckte om det där uppgivandet, jag hade gått i konkurs med mig själv, med det allra djupaste och också det allra oskyldigaste som jag har i mig…Nina Bouraoui
(Fotograf: Narcis Virgiliu)

Blicken

…blicken, som inte ens var ledsen, bara tom, outhärdligt övergiven.
Pierre Péju
(Fotograf: Andreas H Bitesnich)

Havet välte, stormen ven

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.

Gustav Fröding
(Fotograf: David Hovgaard)

Vi kommer aldrig fram

När mormor säger: ”Vi är snart framme.” Men vi kommer aldrig fram, vi kommer aldrig fram dit jag vill nå, vi kommer aldrig fram till slutet av min sorgsenhet…
Nina Bouraoui

Nervmänniskan

Den man som inte vågade vrida på halsen av rädsla att få snuva är vår tids största diktare. Den stackaren har fixa idéer, men han är den mest överlägset intelligenta människa jag känner. Ni kan gott finna er i att bli kallad en nervmänniska. Ni tillhör det storslagna och ömkansvärda släkte som är jordens salt. Allt stort vi äger har vi nervmänniskorna att tacka för. Det är de och inga andra som ar grundat religioner och skapat de stora mästerverken. Aldrig kommer världen att fatta hur mycket tack den är dem skyldig och framför allt hur mycket de har lidit för att kunna ge vad de har givit. Vi njuter av fin musik, vackra tavlor och tusen andra raffinerade ting, men vi vet inte vad de har kostat sina upphovsmän: sömnlösa nätter, tårar, spasmodiska skratt, nässelfeber, astma, epilepsi, och värst av allt, ångest för döden. Proust
(Fotograf: Pascal Renaoux)

Snille eller galning

Mina vänner ha nämligen utbasunerat att jag är ett snille, och sanningen att säga har jag alltid själv varit övertygad därom. Men ett snille utan snilleverk är en galning; jag måste således skynda mig.
Carl Fredrik Hill

(Konstnär: Michael Kvium, notera att den lilla tavlan faktiskt föreställer en Hillmålning)

Kunsten är ens hjerteblod

Jag tror ikke på den kunst som ikke er tvungen sig frem ved menneskets trang til att åbne sit hjärte. Al kunst – literatur som musik må vaere frembragt med ens hjerteblod. Kunsten är ens hjerteblod.
Edvard Munch

Om det blödande skrivandet

Jag drömmer om en bok om förändring, som lär ha varit min följeslagare alltsedan barndomen, jag drömmer om ett album, jag drömmer om en almanacka; jag måste skriva allt för att hålla det tillbaka, det är min teori om det blödande skrivandet. Nina Bouraoui
(Konstnär: Jacques-Louis David)

Sanningen

Du kanske kan se sanningen i ögonen, men aldrig kommer sanningen att se dig i ögonen; denna gudomligt osäkra känsla kommer du aldrig att lära känna. Musil
(Fotograf: Gavin O'Neill)

Våra jag består av det förflutnas dagar

Det förflutnas dagar lagrar sig småningom över dem som ligger ännu längre tillbaka och begravs i sin tur av dem som följer efter. Men varje förfluten dag har deponerats inom oss som i ett jättelikt bibliotek där det finns ett exemplar av uråldriga böcker som förmodligen ingen någonsin kommer att fråga efter. Men om denna dag ur det förflutna tränger fram genom senare epokers halvgenomskinliga massa, stiger upp till ytan och breder ut sig inom oss så att den helt täcker oss, då kommer för en stund namnen att återfå sin forna innebörd, människorna sitt forna ansikte och man själv sitt dåvarande sinnestillstånd, och man återupplever, med en obestämd men uthärdlig och övergående smärta, de problem som för länge sedan blivit olösliga och som då ängslade en så mycket. Jaget består av alla de tillstånd man i tur och ordning befunnit sig i, lagrade på varann. Men denna lagring är inte orubblig som bergarterna i ett berg. Ständiga omvälvningar kommer äldre skikt att stiga i dagen. Proust
(Fotograf: Aleksei Pechnikov)

Fången

Jag känner mig som en fången misshandlad vilde, snärjd i en stupid civilisations dräkt, som hindrar mina rörelser, skaver min hud, trycker mina axlar för frihet danande axlar. Vanmäktigt sträcker jag min kropp och ande mot de vilda öarnas frihet, deras heta rus och dödliga faror, deras bländande gnistrande stjärnor, och explosivt flammande solar.
Gösta Adrian-Nilsson
(Fotograf: Robert Mapplethorpe)