”Det är storsinta människor, och storsinthet är i grund och botten det enda som spelar någon roll här på jorden, det enda som gör en människa till något förmer än andra. Ser du, det finns två slags människor: de storsinta och de andra, och jag har kommit till den ålder då man måste välja, besluta sig en gång för alla vilka man vill tycka om och vilka man vill förakta, och så hålla sig till dem man tycker om, och aldrig mer vika från deras sida, för att gottgöra den tid man har slösat bort på de övriga.” Och han tillade med den rörelse man erfar när man, kanske mer eller mindre omedvetet, säger något inte därför att det är sant utan därför att man tycker om att säga det och därför att man hör sig själv säga det, som om man lyssnade till någon annan: ” Nu är tärningen kastad och jag har bestämt mig för att bara tycka om de storsinta och inte leva annat än i deras sällskap…”
Marcel Proust
(Fotograf: Nazif Topcuoglu)
2 kommentarer:
Det finns mycket att lära av föraktet. Kanske inte så mycket om dem som det är riktat mot som om sig själv, men det gör ju inte det hela mindre viktigt. Och möjligen är det också den vägen man kan uppnå någon form av storsinthet?
Är förakt egentligen något annat än ett tyranneri mot sig själv? Något av näringför latmasken i oss alla:det är långt enklare att handla utifrån ett förakt än att börja tänka efter en aning. :)
Hej Mio! Jag kan inget annat göra än att hålla med dig. Föraktet är en spegel av en själv och således en väg mot ökad självkännedom. Men föraktet är mångbottnad och samtidigt ytligt bekväm. Med förakt skänker jag mig själv en gnutta glans inombords.
Kan man, som du säger, tänka till och dyka ner i detta förakt och komma upp lite mer storsint vore det kanske inte helt fel att bli lite blöt om öronen, oftare.:)
Tack för kommentaren, Mio!
Skicka en kommentar