tisdag 11 december 2007

Ångest


Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himmelens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerkvist
(Fotograf: Carl Rymenams)

11 kommentarer:

Eric Rosencrantz sa...

oh jag älskar Pär Lagerkvists diktsvit Ångest, speciellt det här stycket. så som han beskriver den är det få som klarar av.

Niklas sa...

Hej Eric! De flesta svenskar har nog läst denna dikt någon gång. Vi minns den ifrån skolan eller någon diktsamling. Men det jag har upptäckt är att det är få som kan dikten, förutom ”ångest, ångest är min arvedel” och möjligtvis ”min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”. Varför? Är det innehållet eller är den svår att komma ihåg? Jag vet inte. Men dikten har för mig en förmåga att förnya sig, jag tycker mig läsa något nytt idag än jag gjorde för 10 år sedan och 20 år sedan. Jag har inte blivit visare, bara annorlunda. Men jag hade inte läst den på många år, såg bilden, bläddrade i hans bok och så blev det. Lagerkvist Ångest har inte förändrats, det har jag. Han håller i längden.:)

Tack för kommentaren, Eric!

Guldkorn och ädla stenar sa...

Men så märkligt - jag tror aldrig jag har läst hela dikten - har däremot - som du skrev - hört ångest, ångest är min arvedel.

Och ändå tycker jag att jag är ganska väl bekant med mannen.
Har bland annat arbetat med ett filmprojekt baserat på en novell av Lagerkvist - där vi hade kontakt med hans son - Bengt Lagerkvist.
Har läst flera av hans verk - och kan citera en hel del av hans klokskaper.
Min morbror bodde i hans hus på Lidingö - gatan hette då Vikingavägen - men morbror var den som motionerade om att byta namn på gatan till Pär Lagerkvists väg. Tror det var för ca 10 år sedan.

Så varför kände jag inte till hela dikten? Den är ju bra - och hemsk.
Tack - nu ska jag åtminstone läsa igenom den ordentligt.

Niklas sa...

Hej Guldkorn! Vilken intressant historia du berättar, du har uppenbarligen en guldgruva att ösa ur. Jag hade ingen aning om att Lagerkvist bodde på Lidingö, han är Växjö för mig. Vad roligt! Jag kollade i Eniro och ser att en sådan väg finns på Lidingö. Uppenbarligen var det fler som tyckte att din morbrors förslag var bra. Jag tror ingen saknar Vikingavägen.:)

Vilken novell är det du arbetat med, ett filmprojekt dessutom? Låter mycket spännande! Vad gäller dikten så är det roligt att höra att du tycker om den. Jag minns några kollegor i småland som brukade raljera runt Lagerkvists Ångest och kalla honom ”GnällePär” och ”Gnällekvist”. Jag förmodar att den ångest poeten lyckas beskriva i sin diktsamling fått en och annan av dem att rysa av obehag och igenkänning.

Tack för kommentaren, Guldkorn!

Guldkorn och ädla stenar sa...

Lagerkvist-novellen vi jobbade med var "Den fordringsfulla gästen" - tror boken var en novellsamling där Det eviga leende ingick. Jag gillade egentligen "Leendet" bättre - men "Gästen" var redan bestämd.

Sen blev jag ovän med en av de inblandade - som var en krånglig människa - och jag åkte ur projektet.
Tror inte det blev någon film.
Senare gjorde han en film som hette Hyresgästen. Den handlar om en person som får hyra en lägenhet där det spökar. Han använder mitt namn till en av hyresgästernas grannar - en satkärring.
Det tyckte jag var kul.
Filmen gick på TV - men hade ett dåligt ljud och var därför textad.
Jag hade ingen TV - men var hemma hos en kompis - och hade min kamera med - så jag tog en bild av en scen där de pratar om henne. Och man kan läsa på textremsan att: "Det är käringarnas fel - speciellt Kronberg, Larsson och Ek."
Jag pratade med krångelmannen - och han bekräftade att han gjort detta för att han var förbannad på mig. Nu är vi inte ovänner längre - men har ingen kontakt.

Har haft bilden på min ytterdörr ett tag. Skrattar när jag ser den.

PS:
Nu googlade jag på krångelmannen - såg att han gjort en filmatisering av Lagerkvists "Bödeln" många år efter att vi inte gjorde "Gästen".DS

PSPPS: Lagerkvist bodde på nummer 1 - på Lidingö. Om du skulle göra en avstickare till Ön som de säger därute.DSPDS

Niklas sa...

Ha ha! Det var en rolig historia! Hur många blir föremål för någons ilska och förevigas på film på detta sätt?:) Kanske kan du hemsöka honom en dag, bli ett satspöke!:) Du har en bild som får dig att skratta när du ser den, inte dåligt. Tror inte han hade väntat sig denna reaktion ifrån din sida.:) En cool kvinna!

Om jag har vägarna förbi ön skall jag definitivt kolla in hus nummer 1. Märkligt att jag inte hade en suck att han var en Lidingöbo, jag hörde inte ett ljud om detta när jag bodde i småland under min AT-period. Men de har säkert sagt det, men det har jag glömt.

letaguldkorn sa...

Jag la ut fotot på http://kronbergskrattarochler.wordpress.com/2007/12/13/kronbergs-fel/
Kan inte ha det på estetbloggen.
Där har jag inget nytt - ännu...

letaguldkorn sa...

PS: Upptäckte visst en ny funktion här på kommentarsfältet...

Niklas sa...

Hej Guldkorn! Vilket underbart fotografi! Tänk att du egentligen inte ens behövt anstränga dig för att få detta erkännande.:) Vilken rolig sida du har, jag är svag för skratt så hit lär jag definitivt återkomma!

letaguldkorn sa...

Tack.
Har skrivit om ett vegetariskt alternativ till människokött.
På skrattar och ler alltså...

Niklas sa...

He he, Guldkorn! Vilken märklig historia, men väldigt intressant mitt i det komiska. Bara tanken på att någon smakat på människokött för att sedan göra vegetariska alternativ, ”spetsat” med smaken av detta kött, får det att vattnas i munnen.:)
Korrespondensen mellan mannen som stod bakom företaget och den som har ”The
Hoax Museum” var också intressant. Det är lite synd att marknaden var lite sträv, lite vegetariskt människokött skulle kanske få mig att bli vegetarian, för som Yiti-öboarna sa: ”intet är så läckert, som död man”.:)

Sen läste jag även ditt ilägg om ”stumpen”. Det framgår inte i denna lysande redogörelse för dess betydelse för att få tillgång till illustra sällskap osv, men man kan ju ändå inte låta bli att undra vad kannibalerna hade att säga om denna ”krampa” (Prousts uttryck) efter tillredning. ”Kom och ät vit mans stump, knappast något att hänga i Julgranen men väl en garanti för att ge er framgång utan några som helst övriga meriter.”