Våra känslor tillhör en värld, våra tankar och namngivningar en annan, och mellan dessa båda världar kan vi etablera en viss överensstämmelse men inte utfylla avståndet. Proust
(Fotograf: Christophe Huet)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vet inte om jag har berättat det - men som barn önskade jag alltid att jag kunde få bo på ett bibliotek. Eller inte vilket bibliotek som helst - det skulle vara Stadsbiblioteket i Stockholm - trots att byggnaden skrämde mig. Jag tyckte rotundan var hemsk. Men jag älskade böckerna. Ville leva i en värld av böcker – vilket jag nästan gör nu…
Hade en mardrömskänsla när jag gick in i Asplunds rotunda – trots böckernas närvaro.
Jag var rädd för borgar och moderna kyrkor byggda i brunt tegel också. Samt gråa höghus. Jag trodde alltid att de skulle ramla på mig.
Hade drömmar om stora flygplan som flög in i höghus som barn. En av mina värsta mardrömmar som ofta återkom.
Förstår du hur märkligt och otäckt det var när WTC föll?
Nej - jag kontaktade inte nån New Age-organisation för att berätta att jag är den nya Nostradamus. (Rys!)
Jag har oerhört svårt för New Age.
-
Din biblioteksrotunda ser lite ut som Asplunds.
-
För övrigt har jag beställt, fått hemskickad och läst en bra bok som jag blivit rekommenderad här: Hur man botar en fanatiker - Amos Oz.
Tror jag ska rekommendera den vidare på min ena blogg.
Lättläst och smålustig. Fast inte vet jag om han botar någon fanatiker. Men jag hoppas de får sig en tankeställare i alla fall.
Hej Guldkorn! Vad roligt att du tyckte om Amos Oz bok! Jag tror att vi alla bär en liten fanatiker inom oss, redo att blossa upp om bara omständigheterna är dem ”rätta”. Därför behövs böcker som dessa, som en påminnelse om vad extrem övertygelse och intolerans kan få för konsekvenser.
Jag kan förstå att du reagerade när WTC föll som de gjorde, med hänsyn till dina hemska drömmar. Men tack och lov att du inte blåste upp dig som en nyknoppad profet, vi har tillräckligt många ändå.:)
WTC, jag tänker på denna händelse ibland och av de många minnen som dyker upp är det ett tämligen ointressant minne som ständigt pockar på uppmärksamhet. Jag minns att jag stod under dessa byggnader och tittade på tidningar i en tidskriftsaffär. Detta var på senare halvan av åttiotalet och förnöjt bläddrade jag i alla dessa tidningar som fanns där. Bland alla
dessa såg jag en lite tjockare variant, lite i Artesformat, som hade temat ”Fichte”. Vinrött omslag. Det är allt. Jag var visserligen nöjd med mitt inköp, men innehållet
skadade definitivt inte om mig. Att denna vardagshändelse skulle bli en av de saker som poppar upp i mitt huvud efter WTC-attacken hade jag knappast kunnat ana när jag bläddrade bland tidningarna.
Skicka en kommentar