Hur många människor, hur många städer, hur många vägar har inte svartsjukan drivit oss att utforska! Den är en kunskapstörst med vars hjälp vi småningom skaffar oss alla tänkbara insikter – utom just den vi behöver – och en mängd ting utan inbördes sammanhang. När som helst kan en misstanke dyka upp, ty plötsligt erinrar man sig ett dunkelt uttryck, ett alibi som inte givits utan avsikt. Proust
(Fotograf: Gregory Crewdson)
4 kommentarer:
Svartsjuka, avund och skam är alla känslor som är riktade mot en själv. Det handlar om självcensurering och självutplåning. Vårt egos vapen.
Vi kan ducka för detta och bygga oss ett liv av lögner. Om man vill.
Hej Mio! Åter igen intressant aspekt, ”vårt egos vapen”. Svartsjukan bygger således på ett tämligen svagt ego eller ett av lögner uppblåst ego. Jag vet dock att det finns människor som blir lite arga när deras respektive inte är svartsjuka, att de känner det som att de tas för givna.
Komiskt/tragiskt, och samtidigt går det nog inte att förneka att vissa nog håller ett visst liv i sitt förhållande genom ett visst mått av svartsjuka. Det ger dem nog en kick, en osäkerhet som håller glöden igång. Fast jag tror inte deras svartsjuka är så uttalad som den Proust pratar om. Vad tror du?
Nej jag tror inte deras svartsjuka är lika uttalad som den Proust beskriver.
Tänk om man kunde använda den kunskapstörst som uppstår i denna sjukdom till något beständigt, något skapande. Och energiförlusten, wow!, den skulle plötsligt bli en energivinst. Ringar på vattnet, om du förstår vad jag menar?
Jag har själv under en period varit svartsjuk - det kanske de flesta har? - och det var ingen behaglig upplevelse. Funderade mycket på varför jag reagerade så. Det fanns goda anledningar visade det sig, men - och detta är viktigt - det fråntar inte mig ansvaret för mina känslor. Svartsjukan handlar ändå om mig och hur jag värderar mig själv.
Stolt vill jag berätta att jag kom igenom det och har lärt mig enormt mycket om mig själv. Och andra.
Hej Mio! Ja, tänk om man kunde använda den jakt på ”sanningen” till något mer beständigt och skapande, som du säger. Men hur klokt är det inte att utifrån en svartsjukeerfarenhet vända blicken inåt och lära sig något om sig själv, så som du gjort. Inte konstigt att du är stolt!
Jag håller med dig om att svartsjukan handlar om oss själva, jag håller med dig fullständigt. Sen kan man ju alltid komma till insikt om att svartsjukan säger något om relationen eller individen som är föremål för svartsjukan. Kommer man på sin flick- eller pojkvän i armarna på någon annan bör man ta sig en funderare.:)
Skicka en kommentar