Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än dem man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen. Man måste acceptera att man är som man är, och när man gör det måste man veta att denna vishet inte förskaffar en beröm från livet, att man inte får någon medalj på bröstet när man vet och uthärdar att man är fåfäng eller självisk, eller har flintskalle och isterbuk – nej, man måste veta att man varken får belöning eller beröm för någonting. Man måste acceptera det, det är hela hemligheten. Man måste acceptera sin karaktär, sin natur, vars brister, själviskhet och habegär inte blir annorlunda genom erfarenhet och insikt. Man måste acceptera att ens önskningar inte har något fullständigt eko i världen.
Sándor Márai
(Fotograf: Gregory Crewdson)
3 kommentarer:
vad händer när man har gjort det då? när man har accepterat sina brister? ska man erkänna sina goda sidor då och finna sig själv, sin sanna själ? jag menar det är inte lätt att finna sitt sanna jag. vem man verkligen är, vilka dåliga och vilka bra egenskaper man har. hur vet man om man är sann mot sig själv och inte någon av de dåliga, korrupta egenskaperna tar över hand och manipulerar. man måste var oberoende när man analyserar sig själv för att få ett så genuint och sanningsenligt resultat som möjligt.
vad säger du Mannen utan egenskaper?
Hej Eric, tack för dina intressanta tankar och frågan. Du sätter fingret på ett av "problemen", vår förmåga att leva våra liv i en lögn, en livslögn. Kanske är lögnen en förutsättning för lyckan så som Ibsen skriver? Kanske är sanningen bara en grav? Vem ska då predika sanningen?
Dessutom så tror jag att ”jaget” inte är statiskt över tiden. Att finna sitt ”sanna” jag är kanske mer ett sätt att finna harmoni i sig själv, att kunna leva med sig själv och i relation till andra? Hur skrämmande detta än kan låta så är jag ingen som ser sanningen som ett självändamål.
Niklas
tack för ett mycket intressant svar! jag gillar det. det viktigaste är ju självklart att trivas med sig själv.
Skicka en kommentar