Jag menar jordskalvet, som hemsökte Lissabon år 1755.
- Förlåt mig.
- Nå, Voltaire blev förtörnad över det.
- Det vill säga…hur då? Han blev förtörnad?
- Han revolterade, ja. Han ville inte veta av ett dylikt brutalt fatum och faktum, han vägrade att böja sig för det. Han protesterade i andens och förnuftets namn mot detta naturens skandalösa ofog, som krävde tre fjärdedelar av en blomstrande stad och tusentals människoliv som offer…Ni blir förvånad? Ni ler? Förvånad må ni gärna bli, men vad leendet beträffar, så tar jag mig friheten att klandra det. Voltaires hållning anstod en avkomling till de äkta galler, som sköto sina pilar mot himlen…Ser ni, herr ingenjör, där har ni andens fiendskap mot naturen, dess stolta misstro mot den, dess modiga krav på rätten att kritisera dess onda, förnuftsvidriga makt. Ty naturen är makten, och den som tåligt böjer sig för makten, finner sig till rätta för den, han är en slav…väl att märka finner sig till rätta med den i sitt inre.
Thomas Mann
(Fotograf: Casey Mckee)
6 kommentarer:
Jag håller med Voltaire till fullo. Jordbävningar, orkaner och tsunamin är sådant som man kan bli mer än förtörnad av.
För att inte tala om alla sjukdomar och förtidiga dödar.
När jag får makten skall det bli förbjudet för barn och föräldrar att dö innan de uppnått en aktningsvärd ålder. Exempelvis 89. Då hinner de kanske få ett nobelpris om de är kvinnor och författare.
Men om de heter Astrid Lindgren så måste de leva längre.
Hej Guldkorn! Det gläder mig att du delar Voltairs (och min:)) vägran att acceptera naturens likgiltiga sjukdomsalstrande och dödande. Att inte kröka sin rygg när naturen går bärsärk, att resa sin ragg och skjuta några mentala eller fysiska pilar mot naturen är bara tecken på god karaktär, tycker jag.
Med hänsyn till din fullständigt excellenta redogörelse för vetenskapen, kvinnorna och nobelprisen i ditt senaste bloggalster, låter 89 år som en lämplig ålder att dra gränsen vid. Småttingarna får dock icke röras när de lämnat sin moders inre famntag.
Vad gäller Astrid så kan jag efter att ha beskådat utställningen på Kulturhuset i Stockholm för ett antal månader sedan, bara hålla med. Fast hon pinnar på ännu, henne bär vi med oss så länge vi lever om vi bara läst hennes böcker.
Är naturen likgiltig? Fråga de gamla grekerna om de ansåg att det var av likgiltighet som naturen ställde till ofog. :)
Många insatta i ämnet hävdar ju att vi inte är så oskyldiga till de naturkatastrofer som "drabbar" oss. Nu menar jag inte att vi förargat gudar :) utan att vi inte är tillräckligt rädda om miljön.
Jag tycker det är enormt tragiskt när så många dör i katastrofer likt tsuniamin i sydostasien. Men vi tenderar att i just det fallet fokusera på turistorterna och glömmer lätt de tusen och åter tusen som omkom i Acheprovinsen. Vi reagerar när det kommer tillräckligt nära och när det påverkar vårt sätt att leva. Jag frågar mig vad det säger om vår likgiltighet?
Hej Mio! Ja, vad säger det om vår likgiltighet? Och vår medmänsklighet. Vi måste kunna identifieras oss med offren på ett eller annat sätt. Ju mer främmande de är eller hur osannolikt det är att vi skulle befinna oss i samma situation som dem, desto mindre känner vi ofta för offren. Det handlar väl i botten om att vi måste ha en känsla för att deras inre universum har gemensamma nämnare mår vår egen. Deras smärta och rädsla måste vi kunna dela. Tror du inte det?
Kanske är det därför bra att världen blir mer globaliserad, vi reser mer, möter fler människor och kulturer som vi kan förstå och identifiera oss med? Avstånden minskar i världen, vi möter den via böcker, tidskrifter, TV, radio, internet och resor. Människor i andra världsdelar blir oss mindre främmande.
Sen är vi inte så oskyldiga längre till de katastrofer som ibland uppstår, som du skriver, även om jag undrar om inte Oden och Zeus faktiskt har en del av ansvaret också?:)
Visst finns det likgiltighet, men också en enorm medmänsklighet.
Tack för kommentaren, Mio!
Ah, globaliseringen. :) Ytterligare ett ämne som gör mig misstänksam. :)
Jag gör rätt i att sitta i ett mörkt hörn på Wärdshuset och vara Miss Tänksam. :)
Lysande Mio, förlåt, Miss Tänksam! Du lyser upp Wärdshuset där du sitter i ditt mörker.:)
Skicka en kommentar