A Door just opened on a street –
I – lost – was passing by –
An instant’s Width of Warmth disclosed –
And Wealth – and Company –
The Door as instant shut – And I –
I – lost – was passing by –
Lost doubly – but by contrast – most –
Informing – Misery –
Emily Dickinson
(Fotograf: Gregory Crewdson)
10 kommentarer:
Emily igen! Tack. :)
I en annan version av dikten så slutar den "Enlightening misery", vilket jag föredrar.
Jag ser den öppna dörren, ljuset där innanför, värmen, gemenskapen och rikedomen. Detta ljus skjuter en bred pil ut mot gatan och den vilsna där utanför. När dörren går igen, så står man där: Upplyst.
Den där dörren, som är minnet. Och innanför, gårdagen. Utanför, livet i exil: Vi vilsna, passerande. Ständigt på väg.
De stängda dörrarna. Ibland vill man inte bli upplyst om dem. Man är tillräckligt vilsen ändå. Kanske.
Hej Mio! Emily hörde att du var på besök i Wärdshuset, då dyker hon upp.:)
Så är det, ibland vandrar man omkring som i en livslögn tills en dörr plötsligt öppnas och man ser vad man kunde ha haft. Hur undviker man det?
Liksom du så gillar jag ”Enlightening misery” mer och det var så jag lärde den mig utantill en gång i tiden. Men nu skrev jag ner dikten direkt ur min bok ”The poems of Emily Dickinson” (edited by R.W. Franklin). Först skrev jag faktiskt så som jag lärt mig dikten en gång, men efter lite funderande så tog jag denna version, ville bryta mig ur alla associationer som följt med enlightening. Vet inte om det var så bra?:) Likaså lärde jag mig ”The door as sudden shut”, men det känns inte lika betydelsefullt.
Oavsett vilket så formulerar du det mycket väl, de stängda dörrarna, ”ibland vill man inte bli upplyst om dem, man är tillräckligt vilsen ändå.”
Tack för dessa ord, Mio.
Jag vet inte hur man undviker det. Vet inte om jag anser att man ska undvika det. Tror inte det. Kan det inte vara positivt att inse att det innanför dörren finns något "man kunde ha haft"? Då är det fortfarande något "man kan få"? Kanske krävs att man måste öppna en annan dörr, men ändå. Det är väl positivt?
Wärdshuset är spännande. Jag borde egentligen vara på annan plats. Stort hus, många rum att rumstera. Men här sitter jag, i stillhet, i ett av de mörka hörnen dit det dunkla ljusskenet inte når. Måtte de inte hitta mig. Jag reser incognito. Mio my. :)
Nu tror jag äntligen att jag har förstått bloggers nya system med kommentarer.
Trodde att vi som har konton i andra blogghotell fick stå utanför den där dörren - i kylan - och bara titta in...
Hej Mio! Du har redan blivit en mycket uppskattad gäst här på Wärdshuset, jag hoppas man kan avvara dig lite grann ifrån det stora huset. De kan väl också komma hit!:)
Kanske ska man inte undvika de dörrar som öppnas, det har du rätt i. Men man kan väl önska att dörren inte öppnas när det är för sent, även om det är ett smärtsamt uppvaknande. Jag gillar Ibsens ord i dramat ”När vi döda vaknar”. Jag har valt en särskild passage därur, läs den 9 oktober, så förstår du vad jag menar. Detta vore en skräck, eller hur? Man tror att man levt ett rikt och innehållsrikt liv tills man en dag konfronteras med sanningen, man har varit en levande död där livslögnen varit ens andetag. Brrr!:)
Tack för kommentaren, Mio!
Hej Guldkorn! Detta gläder mig väldigt mycket, jag blev orolig. Jag vill inte ingå i någon exklusiv ”klubb” där bara medlemmar äga tillträde. Jag uppskattar ju dina kommentarer så mycket.
En skräck, ja. Låt oss enas om att vi ska göra vårt bästa för att inte vakna upp till den mardrömmen.
Hej Mio! Ja, det måste vi enas om!!
Livslögnen är dock förrädisk, man måste ha mod och kraft att konfrontera den om man väl blir varse den.
Ja, men det är detta jag inte förstår kring livslögner. Om man tror att man levt ett innehållsrikt liv och man vaknar, då har man ju möjlighet att ändra på saken - om man nu inte kommer på det strax innan man tar sitt sista andetag. Och om man inte blir varse lögnen, ja då är det väl toppen, för i så fall lever man ju ett innehållsrikt liv.
Livslögner för mig är nog lite annorlunda. De jag menar missar man inte, de ligger och maler inom en, skapar oreda i form av olycka, avund, svartsjuka etc. Förstår du?
Hej Mio! På så sätt har du rätt att det nog mer är en definitionsfråga för vad som karakteriseras som en livslögn. De studier som visar att de flesta människor går omkring i tron att de är lite eller mycket mer intelligenta än sin omgivning, är det en livslögn (se inlägg ifrån 4 september)? Kan jag leva med att vara en medelmåtta? Är det önskvärt att ha denna insikt, finns det fördelar för individen, samhället eller arten att vi har denna lite uppblåsta syn på oss själva?
Vad jag undrar över är om vi verkligen är medvetna, att det gnager inom oss, att vi sannolikt kanske ”bara” är medelmåttor. Jag skriver sannolikt då det vore märkligt om de flesta av oss är över genomsnittet.:)
Jag håller likaså med dig att en människa som vaknar upp efter att ha trott att han/hon levt ett innehållsrikt liv men som sen visat sig levt i en villfarelse, har möjligheten att korrigera detta. Det är ju mycket positivt!
Jag undrar dock om hur många som reagerar så insiktsfullt? Man måste först acceptera att man levt sitt liv på en lögn, sen måste man acceptera vad som återstår när lögnen är borta och sen måste man starta om på nytt. Det kan nog vara lite tufft. Detta är kanske ett fall där ”bättre sent än aldrig” inte riktigt gäller?:)
Det är ju en klassisk filosofisk fråga om det är etiskt försvarbart att ifrån födseln inbilla en annan människa att de är hyperintelligenta, ge dem priser och utmärkelser, hög lön och lyckligt äktenskap, och låta individen dö i denna inbillning.
Jag hoppas livslögnen är som du beskriver den, en gnagande känsla som man faktiskt kan bli varse om ”bara” man bara öppnar ögonen.
Tack för kommentaren, Mio!
Skicka en kommentar