Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman. Jan Johansson (Fotograf: Yves Noir)
4 kommentarer:
Anonym
sa...
"Den utdragna ton som dolde mysteriet" Proust
Att bryta samman, to crack open, falla ner i gapet mellan verklighet och overklighet. Det gapet balanserar vi alla över. Egoism och fåfänga är de tunna trådar vi kallar livlinor. Låt mig förelå ett bättre ord: livslögner. De lögner som förhindrar oss att leva fullt ut. Men tonen C kan bli en räddning. Precis som guldockra och bokstaven K.
Hej Mio! Vad intressant du skriver och citatet av Proust kan man sitta och knapra på ett tag!
Kanske är det livslögnen som får oss att leva ett ofullständigt liv? Jag minns samtalet mellan Relling och Gregers i Ibsens Vildanden. Den förre var av den åsikten att de flesta av oss människor lever i en livslögn men att detta också är förutsättningen för vår lycka, i samma stund som vi förlorar vår livslögn så förlorar vi lyckan. Den senare däremot, Gregers, är av uppfattningen att det är först när livslögnen avslöjas som man kan leva fullt ut.
Det är lätt att stödja Relling i pjäsen, men samtidigt vore det en förenkling att säga att alla livslögner är av godo. Kanske är det som du är inne på, att livslögnen bara är en lina mellan verklighet och overklighet, att vår uppmärksamhet riktas mot balansgången istället för mot livet? Kanske är det när livslögnen blir för skör, när den inte ger oss någon riktig lycka, som tonen C, guldockra eller bokstaven K kan rädda oss ur lögnens kvävande korsett?
Oavsett vilket så gillar jag ditt sätt att skriva. Tack för kommentaren.
Ja, det är inte enkelt. Vore vi pianotangenter - som du hade ett inlägg om häromdagen - så skulle vi ändå fortsätta ljuga för att hävda något annat. Även om det faktiskt vore rätt fantastiskt om vi är pianotangenter. Att se storheten i att vara en tangent, bredvid andra lika stora tangenter. Att någon vill spela på oss och att vi tillsammans får ge upphov till de mest fantastiska toner. Spontant tror jag inte att jag skulle ha något emot detta. Får man vara spontan som pianotangent? :) Kunde inte Jan Johansson hantera tangenterna så att de framstod som ytterst spontana? Jag tror jag bryter samman nu.
Jag uppskattar att du gillar mitt sätt att skriva. Tack.
Hej Mio! Visst får du vara spontan som en pianotangent!:) Men bara om jag också får vara det.:)
Dessvärre är vi nog bara nöjda att bli spelade på så länge vi tillåter det, men i samma stund som naturlagarna ger oss känslan av en förutbestämd framtid, då går strängen av och i bästa/värsta fall slår upp ett sår på pianistens fingrar.
Jag känner som du, det är fantastiskt när det finns harmoni mellan oss människor, vad vi tillsammans kan åstadkomma när vi vill, men jag känner också en svaghet för avvikelser, anomalier. Jag reagerar när något eller någon avviker, ofta med intresse och sällan med rädsla. Jag vet inte varför, men kanske beror det på att allt annat, inklusive jag själv, blir tydligare i kontrastens ljus eller skugga. Jag trivs själv ibland skuggorna, inte av osäkerhet utan för att det mesta blir tydligare därifrån. Tycker jag.:)
Mio, bryt samman men kom tillbaka är du snäll, Wärdshuset står öppet, vi får se vem som dyker upp imorgon.
Fullständigt ointressant. Jag är fullständigt ointressant. Jag skriver att jag är läkare. Men jag kunde lika gärna ha skrivit att jag är svartvit, eller död. Det spelar ingen roll. Jag är ingen.
4 kommentarer:
"Den utdragna ton som dolde mysteriet" Proust
Att bryta samman, to crack open, falla ner i gapet mellan verklighet och overklighet. Det gapet balanserar vi alla över. Egoism och fåfänga är de tunna trådar vi kallar livlinor. Låt mig förelå ett bättre ord: livslögner.
De lögner som förhindrar oss att leva fullt ut. Men tonen C kan bli en räddning. Precis som guldockra och bokstaven K.
Hej Mio! Vad intressant du skriver och citatet av Proust kan man sitta och knapra på ett tag!
Kanske är det livslögnen som får oss att leva ett ofullständigt liv? Jag minns samtalet mellan Relling och Gregers i Ibsens Vildanden. Den förre var av den åsikten att de flesta av oss människor lever i en livslögn men att detta också är förutsättningen för vår lycka, i samma stund som vi förlorar vår livslögn så förlorar vi lyckan. Den senare däremot, Gregers, är av uppfattningen att det är först när livslögnen avslöjas som man kan leva fullt ut.
Det är lätt att stödja Relling i pjäsen, men samtidigt vore det en förenkling att säga att alla livslögner är av godo. Kanske är det som du är inne på, att livslögnen bara är en lina mellan verklighet och overklighet, att vår uppmärksamhet riktas mot balansgången istället för mot livet?
Kanske är det när livslögnen blir för skör, när den inte ger oss någon riktig lycka, som tonen C, guldockra eller bokstaven K kan rädda oss ur lögnens kvävande korsett?
Oavsett vilket så gillar jag ditt sätt att skriva. Tack för kommentaren.
Ja, det är inte enkelt. Vore vi pianotangenter - som du hade ett inlägg om häromdagen - så skulle vi ändå fortsätta ljuga för att hävda något annat. Även om det faktiskt vore rätt fantastiskt om vi är pianotangenter. Att se storheten i att vara en tangent, bredvid andra lika stora tangenter. Att någon vill spela på oss och att vi tillsammans får ge upphov till de mest fantastiska toner. Spontant tror jag inte att jag skulle ha något emot detta. Får man vara spontan som pianotangent? :) Kunde inte Jan Johansson hantera tangenterna så att de framstod som ytterst spontana? Jag tror jag bryter samman nu.
Jag uppskattar att du gillar mitt sätt att skriva. Tack.
Hej Mio! Visst får du vara spontan som en pianotangent!:) Men bara om jag också får vara det.:)
Dessvärre är vi nog bara nöjda att bli spelade på så länge vi tillåter det, men i samma stund som naturlagarna ger oss känslan av en förutbestämd framtid, då går strängen av och i bästa/värsta fall slår upp ett sår på pianistens fingrar.
Jag känner som du, det är fantastiskt när det finns harmoni mellan oss människor, vad vi tillsammans kan åstadkomma när vi vill, men jag känner också en svaghet för avvikelser, anomalier. Jag reagerar när något eller någon avviker, ofta med intresse och sällan med rädsla. Jag vet inte varför, men kanske beror det på att allt annat, inklusive jag själv, blir tydligare i kontrastens ljus eller skugga. Jag trivs själv ibland skuggorna, inte av osäkerhet utan för att det mesta blir tydligare därifrån. Tycker jag.:)
Mio, bryt samman men kom tillbaka är du snäll, Wärdshuset står öppet, vi får se vem som dyker upp imorgon.
Skicka en kommentar