Jag drömmer om en bok om förändring, som lär ha varit min följeslagare alltsedan barndomen, jag drömmer om ett album, jag drömmer om en almanacka; jag måste skriva allt för att hålla det tillbaka, det är min teori om det blödande skrivandet. Nina Bouraoui
(Konstnär: Jacques-Louis David)
7 kommentarer:
Åh Davids tavla. Om man tänker på att Marat var en tyrann och massmördare blir det heroiska motivet aningen perverst.
Hej Niklas! Det har du rätt i, men är det inte så att perversion ledsagar många ”ädla” handlingar och kanske är det därför jag uppskattar Musils ord ifrån den 16 oktober så mycket.
Valet av motiv hoppas jag att du får en viss förståelse för med hänsyn till morgondagens inlägg. Tack för kommentaren!
nu förstår jag inte, antagligen för att jag är trött eller nått...
men vad menar hon med "det blödade skrivandet"?
Hej Dyslektikern! Du ställer en fråga som jag inte är kvalificerad att svara på, men spekulera kan jag ju alltid göra.:)
När jag läser hennes bok, ”Mina onda tankar”, kan jag tänka mig att karaktären är rädd för sig själv och vad hon skulle kunna göra om hon inte fick utlopp för sina tankar. Genom att skriva finner hon detta utlopp, det blir en form av åderlåtande, att tappa sig själv på blod, så som man gjort sedan urminnes tider av olika anledningar, dock av mer medicinska skäl. Efter åderlåtningen blir man trött, kanske också lite euforisk, men framför allt lättad av att ha fått skriva av sig.
Med tanke på citatet innebär det nog att hon måste skriva om allt sitt förflutna, obarmhärtigt ärligt, och genom detta hoppas på att genomgå en metamorfos och på sätt kunna undvika att handla utifrån sina tankar. Nästa mening efter citatet är nämligen ”jag är så rädd för att bli mördare” och lite längre fram ”ungdomen, det är åtrån, och åtrån att döda i mina onda tankar är också åtrån att döda mig själv.
Därför tror jag att hon använder sig av uttrycket ”det blödande skrivandet”.
Bättre än så här blir tyvärr inte min tolkning men som jag skrev i kommentaren till Niklas så kommer ett inlägg som också berör blödande, både i bilden och texten. Får se vad du gillar det?:)
tack ska du ha återigen, alltid lika intressant o ta del av dina tankar:)
din blogg är en perfekt guide i litteraturens värld!! tack!!
Jo, visst är det så. Vad som kommer att kallas en "ädel" handling är ofta en fråga om politik. Men jag tror jag menade att om en bild på Hitler eller en Staty på Stalin ofta är klichéartad så kan den här "heroiska" tavlan ses som ett konstverk. David, var trots sitt kanske mer eller mindre lyckade intresse för politik, ändå en väldigt habil konstnär. Det är det som är perversionen i det hela.
Hej Dyslektikern! Tack för dina mycket snälla ord. Jag uppskattar dina frågor och funderingar. Hoppas läsningen av Nietzsche är dynamit!:)
Hej Niklas! Tack för förtydligandet, inser att jag missade din poäng. Ledsen för det.
Som du skriver så finns det en perversion i hur en inspirerad konstnär med tveksamma politiska värderingar kan skapa stor konst, att framställa massmördare som heroiska, bilden av en fallen hjälte överskuggar brottslingens sanna natur.
Som konstverk betraktat är detta väl ett exempel på hur en tavla kan tolkas beroende på den kontext den befinner sig i, den tidsperiod den presenteras under, publikens kunskaper om personen den föreställer osv. Kvaliteten på konstverket i detta fall säger nog att den är ganska hög med tanke på att vi fortfarande kan titta på den och frapperas av hur bra det är utan att veta något om individen på bilden eller konstnärens politiska värderingar. Som du skriver så var David inte en dussinkonstnär.
Skicka en kommentar