torsdag 8 november 2007

Läskpappershuden


Jag läser i en bok att det finns en individ som suger upp allt i en familj, att det sitter i själva familjesystemet, en läskpappershud som ska suga åt sig allt; mina böcker är skapta av den huden, den släta och sköra huden, den fotografiska huden, mina böcker blev till mina spegelböcker, sedan mina krigsböcker, sedan vände de sig mot mig; jag förlorade mitt skrivande under tre år, jag återtog min roll som läskpapper i min familj, jag hörde en bok som jag inte kunde transkribera, jag fick en bok med ord som jag inte kunde omvandla, jag höll mig vid sidan om litteraturen, jag stod och såg tågen gå förbi. Jag tyckte om det där uppgivandet, jag hade gått i konkurs med mig själv, med det allra djupaste och också det allra oskyldigaste som jag har i mig…Nina Bouraoui
(Fotograf: Narcis Virgiliu)

2 kommentarer:

Guldkorn och ädla stenar sa...

Fint skrivet om läskpappershuden. Ett måste för en bra konstnär eller författare - men inte så bra för överlevnaden - man är så skör och att bära andras erfarenheter och bördor blir så tungt.

Niklas sa...

Hej Guldkorn! Som du skriver så är läskpappershuden kanske ett måste för en bra konstnär eller författare, men vad finns det för skydd? Att suga upp allt och sedan göra sig genomskinlig måste i längden vara ohållbart. Är skyddet att skapa, att få lägga ifrån sig allt på ett papper eller en duk?