Jag höll andan och försökte föreställa mig

Jag tände inte ljuset ens när det blev mörkt. Av min triptyk över staden återstod bara det självlysande blå snöljuset från taken och den rödaktiga, oväntat ljusa himlen. Mörkret i rummet hade tätnat och svept mig i vemod. I rummet intill väckte något teveprogram föräldrarnas kommentarer och dumma skratt. Dova dunsar hördes från lägenheten vägg i vägg. Där jag låg som en het staty mellan lakanen kunde jag vissa upphetsade febernätter emellanåt höra viskningar, stönanden och suckar genom väggen, eller också var det som jag inbillade mig. Jag ställde mig på knä, lade örat mot den kalla väggen, höll andan och försökte föreställa mig vad som utspelades på andra sidan, hur en man och en kvinna brottades i sängen i ett gytter av fuktiga pulserande organ, hur de hetsade upp varandra, hur händerna utforskade den andras erogena zoner och krulliga könshår, hur de nafsade varandra i bröstvårtor och örsnibbar. Mitt eget öra blev kallt och började värka, hjärtat bultade så starkt att det förvrängde andra ljud, jag kastade mig av och an som i ett eldhav, jag tryckte mig mot väggen så att jag blev vit på pyjamasen och på huden, så satt jag i timmar likt en vanmaktens lågrelief. Inte förrän jag hade förlorat allt hopp om att kunna höra ordentligt och började huttra av trötthet kastade jag mig ner i sängen och somnade. Mircea Cartarescu
(Fotograf: Ulli Predeek)