Och nu frågar jag er: vad kan man väl vänta sig av människan, denna varelse som begåvats med så besynnerliga egenskaper? Om ni överhopar henne med allt denna världens goda, dränker henne upp över öronen i lycka, så att bara bubblorna syns på lyckans vattenyta, ger henne ett sådant ekonomiskt välstånd att hon över huvud taget inte behöver göra någonting annat än att sova, knapra pepparkakor och bemöda sig om världshistoriens fortbestånd – ja, även då, även då kommer människan av ren otacksamhet och ren illvilja att förr eller senare göra er något ont. Hon kommer till och med att riskera sina pepparkakor och fullt avsiktligt önska sig den mest fördärvsbringande smörja, de mest oekonomiska vansinnigheter, och detta enbart och allena för att mitt i hela detta fullkomliga förnuftsparadis införa det fördärvsbringade elementet av sin egen fantasi. Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor ändå är människor och inte pianotangenter, å vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växandet hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja. Men inte nog med det: även om det faktiskt skulle visa sig att hon vore en pianotangent, om hon skulle överbevisas om detta både naturvetenskapligt och matematiskt, så skulle hon trots allt inte ta reson utan vara otacksam nog att medvetet ändå handla precis tvärt emot, med det egentliga syftet att hävda sitt eget jag. Och även om hon sakar möjlighet till en sådan handling kommer hon i alla fall att i tankarna skapa förödelse och kaos och allehanda lidanden och på så sätt trots allt hävda sitt jag! Hon kommer att sända ut sin förbannelse över världen, och eftersom det endast är människan som kan förbanna (det är hennes privilegium, det viktigaste draget som särskiljer henne från andra djur) så kommer hon med hjälp av denna enda förbannelse att kunna nå sitt mål, nämligen att övertyga sig själv om att hon är en människa och inte en pianotangent. Dostojevskij
(Konstnär: Goya)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar