torsdag 22 november 2007

Jag betraktar detta skådespel


Jag går från dag till dag och tittar på denna konstiga kamp, som om jag befann mig som främling i ett annat land än mitt under en pågående revolution. Vems var detta skratt? Eller detta leende? Mitt. Vems var denna gest? Den var min. Vem talade ur min mun? Min. När jag säger min är jag osäker. Det där med äganderätten är aldrig någonsin styrkt med lagfart och annat. Allt vad jag varit van betrakta som mitt, även de mest oväntade saker, ser jag nu på annat sätt, det är annorlunda. Jag hör med förvåning vissa saker, med ängslan andra, med avsky återigen andra. Det är min mun som säger allt det här.
Jag betraktar detta skådespel, där främlingar brottas om platserna. Men jag kan inte göra något åt saken, jag känner mej barnsligt hjälplös inför den mänska som hotfull och främmande reser sig ur ruinerna av min ungdom. Liksom en pojke lyssnar häpen till barnet som ännu talar ur dess mun häpnar jag over den röst, som med min ungdoms tankar och idéer, talar ur min. Man upplever en ny pubertet. Jag är rädd för mig själv, jag frågar inte längre vem jag är och vad jag är. Jag frågar, vilka de är och med vad rätt de kommer att under längre eller kortare tid vara jag. Och jag frågar mej om det just är den där som en dag ska vara jag. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Ragnar Sandberg)

4 kommentarer:

Guldkorn och ädla stenar sa...

Vilken hemsk känsla - att gå runt och känna sig som en främling i sin egen kropp.

Ulrika sa...

Jag tycker mycket om det här citatet. En inre betraktelse som läcker genom tid och rum. Och som ställer pronomen på ända: Vi ser oss själva som ett högst personligt pronomen - Jag. Och jag allena.
Men kanske är det inte så? Kanske är vårt jag snarare en blandning av ett myckenhetspronomen och ett allmänt obestämt pronomen, dvs "många åtskilliga" eller "minst en och annan". :)

Niklas sa...

Hej Guldkorn! Ja, en hemsk känsla, men samtidigt tror jag inte det är så ovanligt att man kan känna ett visst mått av främlingskap inför sig själv. Jag vet inte om du sett bilden och texten på inlägget ifrån den 28 juni, det berör samma tema. Det finns ett filosofiskt betraktelsesätt bakom dessa ord, vad är egentligen ”samma” och ”jag”? Vem är barnet som man ser av sig själv när man blivit vuxen osv? En ständig förändring, en förändring som vissa kanske skräms lite av.

Niklas sa...

Hej Ulrika! Du är finurlig i din betraktelse, inte minst formuleringen ”som läcker genom tid och rum”, det gillar jag skarpt. Jag gillar precis som du också citatet, precis som det ifrån den 28 juni.

På sätt och vis kan vi säga att ”jag” bara är ett samlingsbegrepp för flera identiteter eller roller som vi uppbär. Jag vill påminna mig om att filosofen Hume var skeptisk till huruvida det fanns ett ”jag” över huvud taget, att detta begrepp bara var ett samlingsnamn på en mängd medvetandetillstånd, men jag kan ha fel. Oavsett vilket så kommer jag att minnas ”att ”vårt jag snarare är en blandning av ett myckenhetspronomen och ett allmänt obestämt pronomen, dvs ’många åtskilliga’ eller ’minst en och annan’”.:) Lysande, Ulrika! Tack. Sa "jag" tack eller var det "jag"?:) Just nu känns det jobbigt att vara jag.