måndag 12 november 2007

Du fick aldrig veta


Du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dig
det var som ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek
Bruno K. Öijer
(Konstnär: Schiele)

8 kommentarer:

Eric Rosencrantz sa...

väldigt vackra ord som gjorde djupa avtryck i mig.

Niklas sa...

Hej Eric! Det är väl så att diktkonst ibland är en balansgång av bitterljuv smärta över djupaste avgrund. Melankolikern vandrar oavbrutet på detta rep.
Tack för kommentaren.

Ulrika sa...

Tack så mycket för detta inlägg!

Ja, melankolikern balanserar på ett rep. Ett rep som också skulle kunna symbolisera Tiden. Dess gilla gång. Ding-dong, ding-dong.

När Öijer skriver om "att priset för en människas insikt är en känsla av övergivenhet som redan från början uteslutit och raserat tron på en varaktig kärlek", så tänker jag:
- Insikten tar inte hänsyn till tid. Kanske är den före sin tid.

- Pessimist! Det där är att ta ut saker i förskott, säger vissa.

- Nej,säger jag, det är tiden som ska ha sin gilla gång, men via insikten "vet" vi och det smärtar att behöva "vänta in" utsikten.


Jag önskar en liten lucka i tiden. Och din blogg är en sådan. Likgiltig inför både verklighet och tidens tand. Tack.

Niklas sa...

Hej Ulrika! Jag är mållös! Vilken komplimang! Jag myser och ler, spinner som en katt. TACK Ulrika!
Jag håller med dig, insikten är smärtsam och tiden är en påminnelse om vad som komma skall. Det går inte att undfly tiden men vi kan i stunder ”glömma” bort att den finns, få komma till ro. Kanske är det en känsla av att vi kan styra över tiden, välja bort den, som skapar luckan? Nu kan man lätt invända att vi glömmer tiden hela tiden, inte minst när vi sover eller ligger nedsövda på ett operationsbord eller en intensivvårdsavdelning, men då är vår egen närvaro, jagupplevelse, borta. Det gäller att fylla luckan med vårt jag, inte genom att tänka på oss själva utan att ge oss hän, släppa spegeln och svepas med i något som tar vår uppmärksamhet. Klein har skrivit om ”flow”, det är ett sätt. Kanske också lite kontemplation, lite ”blogg-kontemplation” är ett annat?
Oj, vad är klockan???, din kommentar fick mig att fullständigt tappa bort tiden!:) Jag måste ju förbereda ett seminarium för studenterna, en insikt att tiden åter hunnit fatt mig.:)

Niklas sa...

När jag gick i gymnasiet minns jag att vi brukade skämta om Bruno. Han är ändå urtypen för den svåra poeten, med håret och allt. Men mitt ibland allt skämtande minns jag även att jag nånstans i min hormonstinna tonårshjärna tyckte att det var jävligt bra. Jag har knappt läst honom sen dess, men jag tror att det ändå var han som väckte mitt intresse för poesi.

Niklas sa...

Hej Niklas! Öijer går sällan obemärkt förbi. Man återvänder. Jag i alla fall.
Tack för kommentaren.

Noémi sa...

Underbar dikt! Jag hörde den först idag, Med Öijers diktrecitation. Recitationen kan ju diskuteras men dikten fastnade. Så bra att jag hittade den här!

Jag läste förresten nyss din profil, och det nästan värkte i mig. Du skriver att du är ingen, då hela din blogg med alla insiktsfulla inlägg och genomtänkta kommentarsvar vittnar om att du måste vara en mycket intelligent person. Så skriv inte så! Det går inte heller att tro att du är ointressant.
Nåja, detta är bara min lilla kommentar, men det kändes som att jag var tvungen att skriva ner den, blir så ledsen när folk underskattar sig själva.

isabelle sa...

åh exakt, jag gråter lite nu.