Så när allt kommer omkring kanske jag trots allt är mer ”levande” än ni! Ni kan gott ta er en närmare titt på det här! Vi vet ju egentligen inte ens var det levande lever idag, vad det består i eller vad det går under för namn! Lämna oss ensamma, utan en bok, och vi blir omedelbart vilsna och förvirrade, vi kommer inte att veta vad vi ska hålla oss till, vad vi ska tro på, vad vi ska älska och vad vi ska hata, vad vi ska respektera och vad vi ska förakta. Det har till och med gått dithän att vi ser det som en belastning att vara människor – människor av äkta kött och blod, vårt eget kött och blod; vi blygs över det, ser det som något att skämmas för, och vi försöker göra om oss till något slags vidunderliga allmänmänniskor. Vi föds döda. Ja, sedan länge avlas vi inte längre av levande föräldrar och det något vi tycker bättre och bättre om. Vi har fått riktig smak för det. Snart kommer vi väl att tänka ut ett sätt att avlas ur en idé. Dostojevskij (Målning: Carl Fredrik Hill)
4 kommentarer:
Tack för ett underbart citat och en mycket vacker bild!
Citatet är starkt. Starka ord, som skakar om. Ord är fantastiska: Vilken makt de besitter. På gott och ont.
Jag kan inte låta bli att tänka på en målning av Schiele när jag läser citatet. "House with shingle roof". Huset ser vid första anblick bebott och färgstarkt ut. Men när man betraktat det ett tag så förändras bilden. Det är en fasad och det man istället ser är tomheten och det öde landskapet bakom. Liv och död i nära förening.
Hm, ja, nåja. Jag ska inte ha en utläggning om detta. Tack igen!
Vilken betraktelse! Tack Ulrika! Den moderna människans liv är en fasad som endast döljer den livfulla tomhet som breder ut sig för varje dag som passerar. ”Liv och död i nära förening”, som du skriver.
Jag har endast sett den tavla du refererar till, på bild. Men Schiele kan du räkna med dyker upp på denna blogg inom en snar framtid. En av mina favoritkonstnärer.
Om människan ändå kunde slås av den insikten oftare.
Tänk om vi kunde upphöra med att konstant ta oss själva för givna.
Om vi kunde förmå oss att inte gång på gång svika oss själva.
Kom och tänka på det Ellen Mattsson en gång skrev: "att gå på våra små bräckliga fötter är en av de saker som gör oss till människor, och en av de saker som en gång gjorde oss till människor. Vi reste oss - och våra hjärnor började växa."
Hon citerar själv Solnit som glasklart beskriver människans särart: "djurriket har inget annat likt denna pelare av kött och ben... detta stolta ostadiga torn."
Så borde vi betrakta oss själva, betrakta det egna jaget.
Min vi har varit blinda för länge nu. Vi är redan bortom all räddning.
Hej Army of me, tack för kommentaren!
Jag har inte läst Ellen Mattsons ord förut men gillar dem. Tack! Bräckligheten i att vara människa, men framför allt modet att bli det, att resa oss upp.
Du sätter fingret på det som är så tragiskt, vår förmåga att oavbrutet svika oss själva. Vi idealiserar ”människan” och demoniserar oss själva. Vi har blivit oförmögna att leva så som vi är och har förlorat oss själva på vägen.
Dina sorgliga slutord påminner om Kafkas på frågan om det inte finns något hopp och han svarade att det visst finns hopp, oändligt mycket hopp, bara inte för oss.
Skicka en kommentar