"Om en knappnål faller i golvet i ett tomt rum, berövat alla sina möbler, så verkar det buller som därvid uppstår oproportionerligt, ja måttlöst; men på samma sätt är det när tomheten utbreder sig mellan människor. Man vet då inte: skriker man eller är det dödstyst." Robert Musil (målning: Edward Hopper)
3 kommentarer:
Jag sitter här ensam, och jag känner mig rik. Du har plockat upp skärvor från mitt förflutna, mitt liv och min framtid. Från allt det som berört mig, som berör mig. Din blogg är full av egenskaper. Egenskaper som förgyllt min dag. Vilken guldgruva! Fortsätt, snälla du!
Även om det vore ett fullt möblerat rum, så faller knappnålen likväl. Det är bara att då hörs det inte.
Och på samma sätt så försvinner inte tomheten mellan människor bara för att vi bäddar in dem i en värld av uppuffade kuddar,behagligt lampsken, mjuka soffor, pianoplink och draperade gardiner.
Är det kanske inte en slump att så många terapeuters rum är så sparsamt möblerade? Några stolar, en ensam tavla - oftast alldeles för liten för väggen -, ett litet bord. En kartong med näsdukar.
Anna: Förstår du hur glad jag blir över att få en sådan kommentar? Om det finns ett stort utbrett mörker i Cyberrymden så har du definitivt upp min lilla del av den. Tack Anna! Hoppas du fortsätter att läsa bloggen och kommentera när du känner för det. Det skulle göra mig mycket glad.
Ulrika: Mycket spännande betraktelse! Jag gillar dina tankar! För visst stämmer det du beskriver. Vi vadderar hela vår tillvaro för att slippa höra knappnålen, tomheten. Den inre tomheten blir tydligare i det spartanskt inredda rummet hos terapeuten.
Detta hade jag inte ens tänkt på! Genom att byta miljö, bryta vanan som Proust så väl beskriver i sitt mästerverk, så lär man tydligare upptäcka den eventuella inre och/eller yttre tomheten. Finns det inte en miljö med kuddar och pianoklink som dämpar och distraherar ljuden ifrån de tysta skriken, lär tystnanden bli öronbedövande.
Skicka en kommentar