onsdag 4 juli 2007
Övergiven i en sista längtan
Det är som att sitta i en ödslig väntsal på en station vid en bibana sen sista tåget har gått och alla de andra passagerarna har rest och biljettluckan är stängd och bärarna har slutat för dagen. Vad väntar jag på i ett kallt och tomt rum framför en slocknad kamin?
På ingen. På ingenting.
TS.Eliot (Målning: Helene Schjerfbeck)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Är längtan en förutsättning för att tomhet ska kunna breda ut sig - mellan människor eller när man sitter ensam kvar på en öde plats; likt den i ditt citat.
Om man då sitter där, och även längtan överger en; Finns då ens känslan av tomhet kvar?
Spelar det då någon roll om rummet är möblerat eller tomt? Om sista tåget lämnat station eller inte?
Hej Ulrika, tack för denna fundering som onekligen både är intressant och svårbesvarad. Men jag vill nog påstå att det finns ett starkt men icke nödvändigt samband mellan längtan och tomhetkänsla. Likaledes mellan saknad och tomhetskänsla.
Jag tror också att det är möjligt att ha en tomhetskänsla utan längtan. Jag menar att jag kan ha en känsla av tomhet utan att känna längtan eller saknad.
Men kanske det mer beror på hur man definierar "tomhet" än på egentliga skillnader?
Skicka en kommentar