Jag har en så konstig känsla: jag tycker att jag förstår varför vi i det militära, som har den största ordningen, på samma gång måste vara redo att vilket ögonblick som helst offra våra liv. Jag kan inte förklara varför. På något sätt övergår ordning i behovet att döda. Musil
(Foto: Horace Bristol)
2 kommentarer:
Finns det kanske något overkligt i ordning? Rutin, ramar, regler, raka led: höger, vänster, helt om, marsch. En overklighet som bryts genom dödandet. Det blir en verklig - i någon bemärkelse livsbejakande - handling.
Hej Ulrika, åter igen en intressant tanke. Natten är dagens mor, kaos är granne med gud, skriver Stagnelius. Kan man inte fundera på om just ett uttalat ordningsinne också kräver sin motsats inom en och samma individ, grupp, samhälle? När vi marscherar som prydligast och rakast har vi också lättast för att rikta våra vapen mot en fiende. Är inte båda sidor lika verkliga, men likt Nietzsches senare Dionysiska människa är vi en förening av både ordning och kaos, av förnuft och passion?
Därför blir, som du skriver, allt overkligt om vi förnekar den andra sidan, om den hålles för hårt bryter dock igenom och våra motsatta behov löper amok, verkligheten uppstår genom dödandet.
Skicka en kommentar