En egendomlig motsättning till min lidelse för social rättvisa och social plikt bildade en utpräglad brist på behov att umgås med andra människor och människogrupper. Jag är en enstöring, som aldrig i själ och hjärta har känt mig tillhöra staten, hemmet, vänkretsen, ja inte ens den trängsta familjekretsen. Gentemot alla dessa band har jag erfarit en aldrig dövad känsla av främlingskap och ett behov av ensamhet, en känsla, som har stegrats med åren. Jag förnimmer med skärpa, men utan beklagande gränserna för förståelse och samklang med andra människor. Albert Einstein
2 kommentarer:
Måste man vara något av en enstöring för att kunna tänka nytt?
Inget är nytt under solen, sägs det. Vi är fast, inte bara i tid och känsla, utan också i tankekedjor. Ärvda genom oskrivna testament.
Vad krävs för att slå sig fri från detta? Att leva i ett främlingskap till övriga människor? Inte ett självvalt, utan något ofrånkomligt, likt det Einstein pratar om?
Hej Ulrika! Nej, jag tror inte man måste vara enstöring för att tänka nytt. Men vi kan, som du säger, inte låta bli att låta oss påverkas av vår omgivning och inte heller ifrån vårt tankearv, "ärvda genom oskrivna testamenten" som du så vackert skriver. För vissa innebär det kanske att man måste isolera sig ifrån omvärlden för att kunna frigöra sig ifrån konformism, för andra är influenser ifrån omvärlden en förutsättning för nytänkande.
Främlingskapet är dock en känsla som kan vara svår att frigöra sig ifrån, en känsla som kanske är som störst i andras gemenskap. Då blir isoleringen kanske ofrånkomlig, en överlevnadsfråga snarare än ett frivilligt val. För dessa stäppvargar finns kanske vägen till nytänkande i denna isolering?
Skicka en kommentar