Hör du, säger Anna till mig på rasten när ett skott avlossas på andra sidan om den röda tegelmur som omger vår skolgård. Det där var min syster. Vi kan ingenting se. Vi väntar på fortsättningen. Och nu står han på tur, säger Anna. Vem då, frågar jag Anna. Han som är kär i henne. Men bara om han är modig. Ett andra skott avlossas. Vi vann, ropar Anna. Vem då, frågar jag. Han och min syster. Rånade de en bank? Nej, säger hon, det handlade om något helt annat. Om vad då, frågar jag Anna. Om kärlek, säger hon. Om allt gick bra är de döda nu båda två.
Jenny Erpenbeck
(Fotograf: Jan Saudek)
2 kommentarer:
"I döden får vi i alla fall evigheten tillsammans."
Det låter så vackert. Så vackert att jag bara av farten håller med.
Tills jag läser citatet och börjar fundera på vad det skulle innebära att eventuellt få leva i en evighet - vilken fruktansvärd vana!
Vi har varandra här och nu. Det är allt vi vet.Och knappt det. Det är modigt att vänta. Att vänta och leva. Vara dödligt medveten. :)
Hej Ulrika! Visst vore det en fruktansvärd vana! Vi har svårt nog att fylla ut den korta tid vi har här på jorden, hur svårt skulle inte då evigheten vara att fylla ut?
Varför då inte, som du säger, passa på att leva här och nu, att vara medveten om inte ens vi lever för evigt, vilket jag i arbetet åter blivit påmind om denna helg med unga människor som fått sätta livet till.
Vare sig vi tror på evigheten eller inte så är nuet det enda verkliga. För några unga själar finns inte detta "nu" mer.
Tack för kommentaren, Ulrika!
Skicka en kommentar