Min själ var en ljusblå dräkt av himlens
färg;
jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och liknade en
kvinna.
Och som en kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål med vin och andades in
doften av några rosor.
Du fann att jag var vacker och liknade
något du sett i drömmen,
jag glömde allt, jag glömde min barndom
Och mitt hemland,
jag visste endast att dina smekningar höllo
mig fången.
Och du tog leende en spegel och bad mig
se mig själv.
Jag såg att mina skuldror voro gjorda av
stoft och smulade sig sönder,
jag såg att min skönhet var sjuk och hade
ingen vilja än – försvinna.
O, håll mig sluten i dina armar så fast att
jag ingenting behöver.
Edith Södergran
(Målning: Modigliani)
2 kommentarer:
Modiglianis målning av den vackra, som kvinna. Mörka, svarta ögon: Ett outforskat, oändligt universum. Brydde han sig om detta?
Att finnas vara vacker: är det inte tillräckligt? Vi vill att någon ska se vår "själ". Det är ett krav? Ett krav som vilar under förälskelsefasen. Vi behöver mer, även om vi önskar att det inte var så?
Som Södergran skriver: "O, håll mig sluten i dina armar så fast så att jag ingenting behöver."
Hej Ulrika! Många skulle nog invända mot dig när du säger att krav på få sin själ uppskattad, ligger i vila under förälskelsefasen. Men jag håller med dig. Förälskelsefasen är en form av berusningstillstånd och den granskning som skett under denna period, går under en kraftig revision när den är över. Först då får man sin själ något mer "rättvist" bedömd. Då lyser det inre igenom tydligare och domen faller...ibland obarmhärtigt!
Skicka en kommentar