Kanske älskar vi inte livet tillräckligt? Har ni lagt märke till att döden är det enda som väcker känslorna till liv? Liksom vi älskar de vänner som just gått ifrån oss, inte sant? Tänk vad vi beundrar de läromästare som inte längre talar därför att de har munnen full av jord! Då kommer hyllningen på ett fullt naturligt sätt, den där hyllningen som de kanske i hela sitt liv hade väntat på att vi skulle bringa dem. Men vet ni varför vi alltid är rättvisare och mer generösa mot de döda? Skälet är enkelt! Vi har inga förpliktelser mot dem. De låter oss behålla vår frihet, vi kan ta god tid på oss att passa in hyllningen mellan cocktailen och en vacker älskarinna, det vill säga i förbifarten.
Albert Camus
(Fotograf: Jan Saudek)
2 kommentarer:
Vi talar gärna, och helst i varma generösa ordalag, om en person som gått bort. Vi säger ofta: "det känns så overkligt". Trots att man kan tycka att få saker är så verkliga som döden. Men vi håller på något sätt verkligheten borta så länge vi pratar på. "I förbifarten", som Camus skriver. I den där förbifarten finns verkligheten och den slår oss ofta med full kraft när vi når till den tysta minuten.
Jag minns första gången jag var med om en tyst minut. I skolans gymnastiksal hade vi samlats. Minns inte för vem vi skulle tystna, men jag minns att de flesta av oss inte ville sluta prata. Det var ju bara fånigt. Så harklade sig rektorn, så några ord och när han avslutade dessa med en titt på klockan, tystnade alla.
Sällan har jag upplevt så mycket verklighet som under den minuten.
Hej Ulrika! Jag gillar starkt det du skriver. I tystnaden blir allt så mycket verkligare, döden förstärker känslan av liv för oss som finns kvar, förgängligheten hörs tickande under en minut.
Skicka en kommentar