Jag har väl skrivit några tusen sidor litteratur – idel grus och aska. Mästerligt genomförda intriger, marionetter med smittande leenden – men hur ska man kunna få ens det minsta lilla sagt i den väldiga konvention som konsten är? Klockan tre har han läst ut ens bok och klockan fyra börjar han på en ny, oavsett hur bra den förra var. Men de här tio femton pappersarken är annorlunda, en annan historia. Min läsare är nu ingen annan än döden. Jag till och med ser hans fuktiga svarta ögon, observanta som flickögon, följa det som jag skriver rad för rad. De här bladen rymmer mitt odödlighetsprojekt. Mircea Cartarescu
(Etsning: Jacques Gamelin)
2 kommentarer:
Vem skriver man för? Inte helt ointressant. Kallifatides skriver om det i någon av hans böcker - tror det är En kvinna att älska - och han menar att många av de stora författarna, ex Dostojevskij, skrev för evigheten.
Hur påverkar det en författare att skriva för döden/evigheten, snarare än för ett förlag eller med förhoppningen att kunna fylla sin plånbok?
Är att vara författare ett yrke eller ett kall?
När har man rätt att kalla sig författare? När man skrivit en bok? Två? Räcker det kanske att skriva en kortare novell, med med ett läsarperspektiv och en skärpa, som vräker omkull vilken läsare som helst? Kan man gå så långt som att säga att man kan vara författare trots att man aldrig skriver ner ett enda ord på ett papper?
Hej Ulrika! Tack för kommentaren. Intressant som vanligt! Visst är det ”En kvinna att älska” som Kallifatides skriver om att många av de stora författarna skriver för evigheten. Vilket skapar perspektiv på saker och ting.:) Om jag inte missminner mig så nämner han även vår gamle vän Nietzsche i detta sammanhang och hans odödlighet går inte heller att ta miste på. Denne filosof skrev ju för kommande generationer (vänta, jag ska hämta boken...), för den framtida människan. I ”Anti-Christ” skriver han redan i förordet att
”This book is for the very few. Perhaps none of them is even living yet.”
Lite lagom kaxigt! Men om man har det perspektivet kan nog många hämmas ganska rejält i sitt skrivande, tror du inte det?
Huruvida författarskapet är ett yrke eller kall kan jag inte svara på. Idag kan ju människor kalla sig författare när de signerat ett recept till en patient. Nåja, inte riktigt, men du förstår ju vad jag menar. Vill påminna mig att Björn Ranelid i det senaste numret av tidningen Boken säger att han inte kallar sig författare av denna enkla anledning. Han ser det nog mer som ett kall.
Kan man kalla sig författare utan att ha skrivit ett enda ord? Intressant fråga. Jag är minst av allt litteraturvetare men kallar vi inte Homeros och Sokrates för författare? Åtminstone den förre? Vissa pladdrar på och tar åt sig äran, men låter andra göra jobbet!:)
Vad tycker du?
Skicka en kommentar