Jag är galen i skrivande precis som jag är galen i kärlek. Jag väntar på båda. Jag väntar på den framgången. Jag vet inte om man ska leva eller skriva. Jag vet inte om kärleken är skrivandets offer, eller om skrivandet utplånar kärleken, långsamt. Jag drömmer om en magisk bläckpenna som bara ska avslöja oerhört viktiga hemligheter. Jag drömmer om en röst som ska diktera den fulländade boken för mig. Jag drömmer om ett föredömligt skrivande vars rader, strukturer och taktvilor jag kan följa. Jag drömmer om en kropp mot min. I mitt fall är det nödvändigt att skriva för att kunna bli älskad.
Nina Bouraoui (Bild på Nina Bouraoui)
14 kommentarer:
Jag vill försöka se skrivandet och kärleken som en kontrapunkt. Båda lika självklara. Och de hör ihop. De är inte alltid i takt - ibland en mycket osäker och tvekande takt - men ibland i fullständig samklang.
Då kan skrivandet bli som Bouraoui skriver "ett föredömligt skrivande, vars rader, strukturer och taktvilor jag kan följa"
Hej Ulrika! Väl skrivet och tankeväckande. Jag hör och läser med jämna mellanrum hur en författare "ställt sig i vägen för texten", och undrar nu om man utifrån detta kontrapunktsperspektiv du ger, kan tänka sig att skrivandet kan ställa sig i vägen för kärleken? Tror du att skrivandet kan förminska möjligheten till kärlek? Att kärleken både kan stimulera och hämma skrivandet behöver vi nog inte ens nämna.
Jag tror att vi ändå måste nämna att kärleken kan stimulera och hämma skrivandet. Men varför? Är det för att vi har en felaktig bild av kärleken? Om vi har bilden av kärleken som en rosa dröm av något sött sockervaddsliknande, då riskerar nog kärleken ställa sig i vägen för det mesta. Inte bara skrivande. Eller?
Jag väljer att - i kontrapunktsperspektivet - se kärleken som den självklara, givna stämman. Till denna läggs skrivande. De kan säkerligen skymma och stå i vägen för varann i stunder, men slutligen fungerar de bäst i självständig förening med varann.
Hm, hur håller jag detta kort utan att låta fullständigt korkad? Jag tror du har rätt, kärleken är den givna stämman. Men läser man Bouraouis ord får man bilden av att skrivandet kan vara en förutsättning för kärleken. Frågan är om denna kärlek är först och främst riktad mot författaren själv, att skriva för att kunna älska sig själv för att sedan kunna bli älskad av någon annan? Inte heller ska vi glömma bort Cartarescus ord (se 8 juli) om skrivandets förvridande kraft. Skrivandet kan vara en spegel i lustiga huset eller skräckens hus. Vem är det då man älskar och/eller blir älskad för? Är bilden allt annat än vacker eller förskönande kan kanske kärleken bli lidande? Skrivandet ställer sig i vägen för kärleken. Eller vad tror du?
Jag håller med om att man i skrivandet kan se så många förvridna spegelbilder av sig själv - och annat - att det kanske leder till att man ifrågasätter hur man ska kunna älska och bli älskad. Det är ett bevis på den enorma makt ord har.
Men jag tror inte att man väljer eller väljer bort kärleken. Inte heller tror jag att kärleken nödvändigtvis hänger samman med lyckan. PR-byrå Love & Happy har gjort ett bra lansering av konceptet. Men kanske är kärleken lika mörk och smärtsam som ondskan kan vara ljus och full av njutning?
Så kanske att skrivandet då kan vara att ta ett steg närmare kärleken? Hur den än ser ut. Och även om vägen dit inte är så självklar och taktfast som man vill.
Jag är mycket glad för ditt svar. Tack Ulrika!
Jag är mycket glad för ditt svar. Tack Ulrika!
Oj, det blev två gånger! Då kanske du förstår hur glad jag blev?:)
för mig är skrivandet ett givet steg mot kärleken. inte så snabbt som jag vill och kanske inte alltid i den rikting som jag hoppas på. men jag skriver och lär mig våga mer.
Hej Signe! Det låter verkligen intressant att du ser skrivandet som en väg mot kärleken men även till ökat mod. Det senare har jag inte tänkt på och undrar självklart på vilket sätt? Du behöver inte svara men en tanke jag får är att man kanske genom skrivandet blir mer medveten om sin rädsla, kan distansera sig ifrån den och göra den mindre och mer lätthanterlig. Spännande! Även om du tycker att jag är helt ute och reser.:)
jag får enkom lite panik över att jag aldrig läste mer än en sida i "muränornas bal". mååste leta upp igen, omstarta läsa igen.
Du är inte helt ute och reser. Jag omvärderar mig själv genom skrivandet och börjar försiktigt närma mig saker jag inte kunnat prata om. När de finns i text kan jag förhålla mig till dem. Genom bloggen får jag dessutom förhålla mig till hur och att andra förhåller sig till texterna. Skrivandet som jag har påbörjat tvingar mig att känna efter mer. Modet är för mig en förutsättning för kärleken.
Hej Caroline! Vad roligt om jag kan få dig att överväga att göra ett nytt försök. Jag kan starkt rekommendera Bouraoui, även om jag inte läst just Muränornas bal. Hittills är jag mest förtjust i den som kom ut sist på svenska, "Onda tankar". Där finns det stoff!
Hej Signe! Vad insiktsfullt du skriver om ditt skrivande. Tänk om jag hade samma förmåga! Men jag tror ändå att jag förstår vad du menar och den betydelse skrivandet måste ha för dig. Pappret blir både en spegel både inåt och utåt för dig. Du måste, om jag förstår dig rätt, vara ärlig mot dig själv och känna efter mer än du skulle gjort om du bara levt utan skrivandet.
Det är roligt att höra sådana saker! Hur viktigt orden på ett papper kan vara för en människa. Tack Signe!
Skicka en kommentar