"Det som jag ändå fäster på papper betraktar jag minst av allt som litteratur. Litteratur har jag skrivit tillräckligt, i sextio års tid har jag inte gjort annat, men nu tillåter jag mig långt om länge ett ögonblicks klarsyn: allt jag skrivit sedan jag var trettio är ett enda pinsamt bedrägeri. Jag är trött på att skriva utan hopp om att kunna överträffa mig själv eller fly från min egen skugga. Det är sant att jag till en viss gräns varit ärlig mot mig själv, på det enda sätt som står till buds för en konstnär – jag ville säga allt, om mig själv. Men desto bittrare blev illusionen, ty det är inte med litteraturens hjälp man kan säga något om sig själv. Redan i de första rader man breder ut på sidan smyger sig om som handen i handsken en främmande, gäckande hand in i den som för pennan. Och den spegelbild sidan skulle ge rinner i väg som kvicksilverkulor åt alla håll, förvränger och visar en spindel, en daggmask eller en eunuck, en enhörning eller en gud där man faktiskt helt enkelt hade velat säga något om sig själv. Litteraturen är läran om människans missbildningar." Mircea Cartarescu (Målning: Francis Bacon)
6 kommentarer:
Vilken bild! Både den och texten för tankarna till roulette. Rysk roulette.
Du är otrolig, Ulrika. Texten handlar om just, Rysk roulette.
Har läst lite i din blogg nu, intressant!
Varifr kommer Cartarescus uttalande?
Hej Caroline, vad roligt att du tittar förbi. Orden du undrar över är ur hans roman Nostalgia. Närmare bestämt ur första kapitlet som heter Roulettspelaren. Vilken författare han är!!!
Aha, jag har inte kommit till den ännu. Hans ordfors är en dröm, en perversitet, en mkt vacker sådan.
Hej Caroline! Jag gillar starkt din beskrivning av Cartarescus språk. Tack!
Skicka en kommentar