.jpg)
Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar
sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf
att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom
sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
Tid – förvandlerska, tid – förstörerska,
tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister
för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som
en klippa mitt i havet?
Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig
honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor,
men de lysa alltid utan skräck.
Edith Södergran (Målning: Paul Ruiz)
7 kommentarer:
Södergran: så trotsig, så kaxig. Hon ber inte om ursäkt, hon vet vad hon går för och tänker inte göra sig mindre än hon är.
Kan även se trots i Ruiz målning. Häftigt!
Hej Ulrika! "En gång slockna alla stjärnor, men de lysa utan skräck." Orden lyser än, i oförminskad styrka! Hon vågade leva livet, med huvudet högt, trotsigt som du säger. Roligt att du kan se detta i Ruiz målning!
du vet att den här finns tonsatt?! väldigt modern, lite konstig. men intressant.
Hej Hannah! Nej, det visste jag verkligen inte. Vad spännande! Av vem då?
Karin Rehnqvist.
som sagt, väldigt speciellt stycke!
HejHannah! Tack för informationen, mycket vänligt av dig! Det skall jag definitivt kolla upp, med din lilla reservation i åtanke att stycket är speciellt.
Du burde høre det norska köret Voci Nobili sjunga det. Helt fantastisk!
Skicka en kommentar