Vad tycker du om mina böcker? Jag kan inte ens titta på författare på teve längre, jag förebrår dem att de har en bok i händerna, själv befinner jag mig i ett skrivande utan att tänka på att det ska bli litteratur; jag är medveten om det, det är ett organiskt medvetande, jag tänker på min hjärna, på dess mjuka material, med tusentals förgreningar som får mig att skriva, som får mig att tvivla; jag är rädd att förändra den mekanismen, den fria handen, handen som berättar. Jag är rädd att förlora allt, jag är rädd att presentera mitt ämne och mitt subjekt utan mina ord och min röst, jag är rädd att ta bort strukturen från mitt språk. Alla romaner kommer ur åtrån, tror jag. Nina Bouraoui
8 kommentarer:
Att skriva är ingen plåga, det är en frälsning. Jag tvekade länge, såg det som en förbannelse, sen blev jag på något vis lite friare. Att skriva för mig är att tänka lite mer långsamt, det är skönt i en värld som går så fort, så fort.
kärlek.
Åtrå. Ett intressant ord. En källa sprungen ur vrår vi inte alltid känner till. Ordet blir än mer intressant tillsammans med den rädsla som Bouraoui skriver om.
Att befinna sig i ett skrivande, att vara skrivande - med eller utan penna - är inte alltid ett aktivt val...
Hej Meandmyself! Det låter som att skrivandet ger dig möjlighet till reflektion som du kanske inte känner att du har tid till annars. Men på vad sätt du såg det som en förbannelse är jag inte säker på, även om jag förstår hur skönt det måste kännas för dig att ha denna ventil. Vet du vad som fick dig att ändra uppfattning om ditt skrivande? Var det något som hände? Har du alltid skrivit? Tack för kommentaren.
Hej Ulrika! Ja, jag reagerade också på hennes ordval. Åtrån som en form av lockelse, en attraktion av okänt ursprung. Men åtrå har en sexuell grundton och därför låter det som något mer specifikt för karaktären snarare än för skribenter generellt. Eller tror du jag har fel? Jag tron inte hon har någon Freudiansk tankegång.
Skrivandet som en förutsättning för tillvaron, ett icke aktivt val utan kanske en nödvändighet. Ibland en förbannelse och som Meandmyself ovan menar, en frälsning. Källan och drivkraften till skrivandet varierar, men vare sig orden landar på papper eller inte så verkar du känna att orden måste formuleras, tankarna måste kläs i ord? Förstår jag dig rätt?
Källan till att vara skrivande är alltid densamma: längtan. Inte alltid med en sexuell grundton men "längtan" - i någon form - finns alltid där. Det är en längtan ifrån. Ifrån vad? Kanske är det ifrån sorg och smärta? Jag vet inte, det ligger dolt för mig. Det är känslor, tankar som ännu inte går att uttrycka. Men som måste uttryckas. Vetskapen om att jag kan komma nära, men aldrig ända fram, är en sorts förbannelse. Men en jag inte vill vara utan. För om jag kunde forcera alltings gräns, om jag hade uttrycken till alla hemligheter inom och utom mig, vad fanns sedan kvar?
Hej Ulrika! Ja, precis, en längtan bort, samtidigt en känsla av någon form av närmande...men till vad? Där finns förbannelsen som du säger. Att klä tankarna i en språkdräkt som passar perfekt är kanske omöjlig, även (åtminstone ibland) för de mest språkbegåvade. Både Shopenhauer och Nietzsche beklagade sig ju över detta faktum.
Men som du säger är kanske detta inte heller önskvärt för vad finns sedan kvar, när "allt" ligger där framför en på ett ark papper?
Er (ni anonyma "Nilas", "Ulrika" m.fl.) "blogg" är sorglustig.
- Lustig därför att ni alla verkar vara nyutexaminerade från någon skrivarkurs med ordbehandlare i Laxå. Ni använder så många ord utan att uttrycka något klart. Inte heller något laddat kan jag tycka. Era texter är så omständliga. Men fortsätt skriva det är enda sättet att bli bättre.
- Sorgliga därför att ni alla verkar så humorlösa och introverta. Ni verkar fastlåsta i en begränsad geometri. PS/ Ta inte min kritik så hårt, ge igen istället! Kort och koncist med humor och lust vet ja! ...Bildkällorna? Snika inte på duktiga fotografers alster.
Hej Anonym! Jag önskar att du vore här så jag kunde få hålla lite om dig. Med liv och lust!
Skicka en kommentar