Varje författare blir ständigt lika överraskad av hur en bok, så snart den lösgjort sig ifrån honom (eller henne!), kan leva vidare på egen hand; det känns som om en insektsdel knoppats av och nu fortsatte sin egen väg. Kanske glömmer han den nästan helt, kanske höjer han sig över de åsikter han uttryckt där, kanske förstår han den nu inte ens och har mist de vingar som bar honom när han tänkte ut den boken: under tiden söker den sig sina läsare, tänder liv, lyckliggör, förskräcker, befruktar nya verk, blir drivkraft till handlande och föresatser – kort sagt: lever som ett väsen med en själ och ande och är ändå ingen människa. – Den lyckligaste lotten har dragits av en författare som på gamla dar kan säga sig att vad han haft av livgivande, stärkande, lyftande och upplysande tankar och känslor alltjämt lever vidare i hans skrifter och han själv nu bara är den gråa askan, medan elden dock är räddad och bärs vidare åt alla håll. – Betänker man nu vidare att varje mänsklig handling, inte blott en bok, på något vis ger upphov till andra handlingar, beslut och tankar, att allt som sker oupplösligt knyts ihop med allt som kommer att ske, så varsnar man en odödlighet som faktiskt finns i rörelsen; vad som en gång satts rörelse är inneslutet och förevigat, som en insekt i en bärnsten, i allt varandes helhetssammanhang. Nietzsche
(Fotograf: Jan Saudek)
2 kommentarer:
Södergran diktar om att vara en flamma och ett djärvt beslut. Nietzsche pratar om elden som bärs vidare åt alla håll; det eviga i varje handling.
Jag tror de båda skulle ha haft en del gemensamt, en hel del att prata om. De förstår båda betydelsen av handlingen: rörelsen och dess konsekvens. Det ofrånkomliga ansvaret - det fantastiska i detta, men också det svåra. Södergran lär ha sagt: "Är jag stark nog att uppbära min obalanserade, riskabla grannlåt?"
Det är inte lätt att vara ett rep.
Eller en resår. :)
Hej Ulrika! Du är rolig! Människan är en resår, knutet mellan...:) Ja, att Södergran och Nietzsche skulle delat en flaska vin ihop är det ingen tvekan om. Att ta ansvar för sina handlingar, hur svårt är inte detta, hur immobiliserande kan inte detta vara? Det är lättare att skylla på galenskap eller vad som står skrivet i stjärnorna än att spegla sig i sin egen likgiltighet eller eget tillkortakommande. Men så är det att vara människa, ett helgon i helvetet, en orm i paradiset. Ingen annan vill jag vara!:)
Skicka en kommentar