tisdag 14 augusti 2007

This is what I wanted to sign off with


You know what I’m
Like when I’m sick: I’d sonner
Curse than cry. And people don’t often
Know what they’re saying in the end.
Or I could die in my sleep.

So I’ll say it now. Here it is.
Don’t pay any attention
If I don’t get it right
When it’s for real. Blame that
On terror and pain
Or the stuff they’re shooting
Into my veins. This is what I wanted to
Sign off with. Bend
Closer, listen,
I love you.

Alden Nowlan
(Målning: Edvard Munch)

4 kommentarer:

Ulrika sa...

Jag kan känna i kroppen hur svårt det är att vilja säga de tre små orden. Ursäktandet: kanhända vet jag inte vad det är jag tänker säga.

Jag kan känna i kroppen hur lätt det blev när de tre små orden är sagda. Befrielsen: jag vet exakt vad det är jag sagt.

Niklas sa...

Hej Ulrika! Ja, tänk hur svårt det kan vara att säga det "enklaste". Har man själv stått inför en nära anhörig som inte haft långt kvar så inser man efteråt hur glad man är över att ha sagt det man känt. Det där som är så lätt men så tungt att säga då man vet varför man säger det.

Men även i vardagen kan orden bli oöverstigliga, berg vars höjd växer med varje andetag. Till slut är man så andfådd att ingen ändå hör vad man säger till slut.:)

Ulrika sa...

Kanske är det bra att vi inte tränar upp konditionen för mycket när det gäller just att säga de tre små orden. De är i sanning mycket stora, kanske större än det mesta annat som blir sagt. Eller osagt.

Men å andra sidan ska vi kanske inte vänta tills vi ligger på dödsbädden heller. Den andfåddhet du pratar om kan ju faktiskt bidra till att ta livet ifrån oss. På mer än ett sätt.

Niklas sa...

Du är för rolig!:) Men jag gillar nog att träna upp min kondition, för att orka säga de där orden när det känns rätt. Jag vill ju inte snava på målsnöret, eller ännu värre, trilla över vattenhindret och inte kunna hålla mig flytande utan simblåsor.:)