Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.
Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!
Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!
Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.
Gustav Fröding
(Fotograf: Stéphane Diremszian)
4 kommentarer:
Jag är uppväxt på liten ort, byggd mitt i ett ödeland. Jag är vandrat på de små gatorna där, som närt en saknad och en tomhet som växt sig starkare i takt med mitt skelett.
Tidigt tänkte jag att jag ska bort härifrån. Tänkte: Jag vill, jag vill, jag skall, måste ut...
Och därifrån kom jag. Men saknaden och tomheten följde med mig. Ödelandet i mitt blod. Det är som Fröding skriver: "ty i mig själv är smitt och nitat gallret..."
Tack för en vacker dikt och ett spännande foto!
Hej Ulrika! Du skriver vackert och sorgligt, ”det har närt en saknad” och ”ödelandet i mitt blod”.
Varifrån kommer tomheten och saknaden? Varför vill vi tro att den går att fylla med en ”rikare” omvärld, rikare på intryck, när vi innerst inne vet att tomheten bara kan fyllas av oss själva? Jag vet i alla fall inte. Vet du?
Tack för dina ord.
Jag vet inte heller. Men jag tror en del. :) Jag tror exempelvis att tradition kan skapa en känsla av tomhet. Menar inte att jag är emot alla former av traditioner, men likformigheten och upprepandet passar inte alla. Jag tänker nu inte främst på traditioner som jul- och midsommarfirande, utan mer på tanketradition. Att växa upp i en skål av tankespagetti som är lite väl överkokt. Men du har ingen aning om att det är det som är problemet. Tills du stöter på något som är lite mer "al dente" och plötsligt inser man att: "wow, så här kan det vara och det här är mer min paella, liksom" :)
Lite mer "crossover" - på alla områden - kan nog vara bra. Det kan få fler att känna sig som hemma. Mindre tomma.
Hej Ulrika! Du är så rolig och skriver verkligen intressanta saker. Att en tanketradition skapar en tomhetskänsla låter intressant. Jag undrar om denna tomhetskänsla skulle infinna sig om man inte i vårt moderna samhälle utsattes för influenser utifrån den ort där man växer upp? Hur ser tomheten ut i större städer, som New York, där många tanketraditioner måste kunna mötas? Men som du säger, lite crossover på alla områden kan nog inte skada, tvärtom. Det finns en möjlighet att känna igen sig i andra traditioner, mer överensstämmande med ens egen personlighet. Tack för tankegången.
Skicka en kommentar