Texten är inte skriven av människor och jag kan inte tyda den längre. Det som har hamnat på andra sidan om den väldiga väggen, födelsen, barndomen och ungdomen, lyser ibland igenom håligheterna, strömmar ut genom dem i långa gåtfulla trasor, deformerat till anamorfoser och perspektivförkortningar, fragmentiserat av otaliga diffraktionsmedier genom vilka jag når ända in i det lilla rum dit jag ibland återvänder. Skikt på skikt på skikt av pärlemor, blåaktigt på blåaktigt på blåaktigt, varje ålder och varje hus som jag har bott i (såvida inte alltihop har varit en intighetens hallucination) är ett filter som deformerar de föregående och blandar sig med dem och gör deras respektive skikt allt tunnare och mer heterogena.
Ty man beskriver inte det förflutna genom att skriva om det som har varit utan genom att skriva om diset i luften mellan det förflutna och en själv. Mircea Cartarescu
(Fotograf: Stéphane Diremszian)
2 kommentarer:
"Ty man beskriver inte det förflutna genom att skriva om det som har varit utan genom att skriva om diset mellan det förflutna och en själv."
Och som han beskriver detta dis i meningarna innan, kan ingen annan än han. Det är omöjligt.
Diset, det är som avståndet som uppstår mellan trädets årsringar. Det blir allt större för varje år. Det kommer med åren att handla mer och mer om att beskriva just detta "mellanrum".
Hej Ulrika! Ja, man blir matt av att läsa Cartarescu, samtidigt lyrisk. Vilket språk! Åter igen en eloge till översättaren Inger Johansson.
Årsringar, skikt på skikt med nya mellanrum, rummet mellan förnyelse och förgängelse, nuet och det förflutna. Som Mann skriver, historieberättaren "imperfektets mumlande besvärjare". Häftigt! Tack för kommentaren Ulrika.
Skicka en kommentar