söndag 12 augusti 2007

Hon dallrade på den högsta tronen i den högsta salen i kraniet


Ja, hennes mun var den mystiska fjäril som varje man väntade på, och som han hade insupit under den ensamma lampan på det lilla torget. Droppe för droppe sipprade bilden av den älskade som en destillerkolv in i hans ådernät. Det var en alltigenom psykisk bild (han hade visserligen hållit i henne i sina armar men skulle aldrig ha vågat föreställa sig att han skulle komma att besitta ett rike vid namn Maria av vävnader, körtlar och minnen, ett rike i vilkas hamnar han skulle skicka in sina galjoner lastade till masten med förhoppningar, blickar, smekningar, spermier, skymningar, en den omöjliga kommunikationens misströstande flotta). Bilden trängde in i hans hjärna, nu omvärvd av månsken, den skvalpande i hålrummen i öronen, skickades sedan genom en kraftig sammandragning ut i kroppspulsådern, delades upp i tusentals trådar och provrör som tryckte in sina fingrar i hjärnan och spred genom axonernas rör miljarder Marior i tunikor av glukos som parasiterade på varje stjärncell och varje gliacell, möttes i salar och korridorer, smälte samman som kvicksilverdroppar och bildade större och mer hierakiska Marior, så att till slut en ensam, väldig Maria åter dallrade på den högsta tronen i den högsta salen i kraniet, flankerad av gripar och återspeglade skallens mjuka reliefer under vilka hon nätt och jämnt fick plats…Mircea Cartarescu

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Det här bland det mest fascinerande - och inspirerande - jag har läst! Hur är det möjligt att skriva så här?? Jag faller genom meningarna. Kapitulerar. Känner mig konstigt svag och stark på samma gång.
Det är ren lycka att veta att det går att överbrygga den där graven mellan känsla och uttryck. Cartarescu kan.

Niklas sa...

Hej Ulrika! Jag håller med dig fullständigt. Jag blir salig av att läsa hans ord. Översättaren, Inger Johansson, har gjort ett fullständigt fantastiskt arbete. Som du, jag kapitulerar!