Har man nånsin hört att mänskor som har framgång ger andra del i förtjänsten härav? I motgången, däremot, är de desto angelägnare att frånhända sig allt ansvar. Det är uppfostran, föräldrarna och världens vrånghet som får ta åt sig hela kakan. Om de har förmåga att behaga så tillskriver de sig belåtet förtjänsten av detta. Men är de illa sedda och repellerar sin omgivning får ödet och en styvmoderlig natur skulden. Har de talang, begåvning eller rent av genialitet faller det dem inte in att de bara är applikationen av ett naturens slöseri. Men saknar de dessa kvaliteter är de bittra över inbillade intriger omkring sig, inbillat motstånd och över tusen belägenheter som de inte förmår att ändra. Jag undrar ibland om inte psykiatrin borde studera de framgångsrika och förment lyckliga litet mera ingående, för att lära om de olyckliga och förment misslyckade. Det är solljuset som avslöjar skuggan. Ragnar Sandberg
4 kommentarer:
Med framgången så kommer "vännerna" och de finns där i vått och torrt. De älskar att sola sig. När allt går åt helvete så försvinner de. Skuggan är inte vad de söker.
Det är kanske inte så konstigt att den misslyckade då vill skylla på omständigheter som ligger utanför dennas kontroll? Och är det så att det dessutom är en förment misslyckad indidvid. Vem vill leva med den skuggan i hasorna?
Fast kanske sitter jag nu bara här - på kontorsstolen en solig måndagmorgon - och skyller ifrån mig. Når solljuset når fram till mig så är jag avslöjad.:)
Underbart Ulrika! Och visst är du avslöjad, ljuset som når dig är bara en reflektion av allt det ljus du själv sprider omkring dig och som lyser upp Cyberrymden.
Kanske är dessa förment misslyckade individerna bara en reflektion av vår egen bräcklighet och att de därför skrämmer oss? Kanske är det just det att de lyser upp våra egna brister och vi springer ifrån det ljus av misslyckande som kastar sin skugga över oss, bränt barn skyr skuggan.:) Men vi flyr ifrån oss själva, för det kunde ha varit vi. Genom flykten håller vi livslögnen vid liv, vår bild av oss själva måste hållas intakt till varje pris och våra forna vänner lämnas i ruiner.
Vid ruinens brant - i en liten lucka i tiden -, där finner man mig. En plats mellan andra platser. Välkommen!:)
Där dörren till livet står öppen och döden står och gläntar?:) Tackar!:)
Skicka en kommentar