När handen fördes ner över ansiktet kände han att dragen var utslätade, som av porslin. Blicken beslöjades. Som en sömngångare blev han stående och betraktade vänstra handen: fingrarna drogs sakta in i handflatan. Som slagen av blixten förstod han att han hade trätt ut ur Berättelsen, att han hade kommit ut i utmarkerna där allt var skrafferat, ut i en värld i varande, där tid och rum just hade blivit till. Men han fortsatte att gå tills ingenting annat återstod av honom än gåendet. Världen var nu smutsbrun och oformlig, som modelleraklumpen i vilken man knådat in alla färger, alla små figurer, alla små träd. Snart hade alla särdrag gått upp i sitt yttersta ursprung – natten. Som i sin tur upplöstes i det otänkta, det oskrivna, det som inte fanns till. I det vita papper som jag sitter böjd över och inte mer ska besudla med min pennas obscena säd. Mircea Cartarescu
(Målning: Francis Bacon)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar