Chaos

One must yet have chaos in oneself to be able to give birth to a dancing star.
Nietzsche

Texten på andra sidan väggen

Texten är inte skriven av människor och jag kan inte tyda den längre. Det som har hamnat på andra sidan om den väldiga väggen, födelsen, barndomen och ungdomen, lyser ibland igenom håligheterna, strömmar ut genom dem i långa gåtfulla trasor, deformerat till anamorfoser och perspektivförkortningar, fragmentiserat av otaliga diffraktionsmedier genom vilka jag når ända in i det lilla rum dit jag ibland återvänder. Skikt på skikt på skikt av pärlemor, blåaktigt på blåaktigt på blåaktigt, varje ålder och varje hus som jag har bott i (såvida inte alltihop har varit en intighetens hallucination) är ett filter som deformerar de föregående och blandar sig med dem och gör deras respektive skikt allt tunnare och mer heterogena.
Ty man beskriver inte det förflutna genom att skriva om det som har varit utan genom att skriva om diset i luften mellan det förflutna och en själv. Mircea Cartarescu
(Fotograf: Stéphane Diremszian)

Out of sorrow have the worlds been built

Behind joy and laughter there may be a temperament, coarse, hard and callous. But behind sorrow there is always sorrow. Pain, unlike pleasure, wears no mask. Truth in art is not any correspondence between the essential idea and the accidental existence; it is not the resemblance of shape to shadow, or of the form mirrored in the crystal to the form itself; it is no echo coming from a hollow hill, any more than it is a silver well of water in the valley that shows the moon to the moon and Narcissus to Narcissus. Truth in art is the unity of a thing with itself: the outward rendered expressive of the inward: the soul made incarnate: the body instinct with spirit. For this reason there is no truth comparable to sorrow. There are times when sorrow seems to me to be the only truth. Other things may be illusions of the eye or the appetite, made to blind the one and cloy the other, but out of sorrow have the worlds been built, and at the birth of a child or a star there is pain. Oscar Wilde
(Fotograf: Stéphane Diremszian)

Jag förebrår dem att de har en bok i händerna

Vad tycker du om mina böcker? Jag kan inte ens titta på författare på teve längre, jag förebrår dem att de har en bok i händerna, själv befinner jag mig i ett skrivande utan att tänka på att det ska bli litteratur; jag är medveten om det, det är ett organiskt medvetande, jag tänker på min hjärna, på dess mjuka material, med tusentals förgreningar som får mig att skriva, som får mig att tvivla; jag är rädd att förändra den mekanismen, den fria handen, handen som berättar. Jag är rädd att förlora allt, jag är rädd att presentera mitt ämne och mitt subjekt utan mina ord och min röst, jag är rädd att ta bort strukturen från mitt språk. Alla romaner kommer ur åtrån, tror jag. Nina Bouraoui

Tig kvinna, en man har ordet

Att befinna sig i utkanten av världen är ingen fördelaktig plats för den som gör anspråk på att vilja förändra den. Här gäller än en gång, att för att nå bortom det givna måste man till att börja med vara djupt rotad däri. Personliga framgångar är nästan omöjliga inom grupper av människor som kollektivt hålls nere i en underlägsen situation. ”Var ska man ta vägen, i kjolar?” undrade Marie Bashkirtseff. Och Stendahl skrev: ”Alla genier som föds som kvinnor är förlorade för världen.” Sanningen att säga föds man inte till geni, man blir det. Och kvinnans levnadsvillkor har hittills gjort detta omöjligt. Simone de Beauvoir

Först när själv jag krossas

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.
Gustav Fröding
(Fotograf: Stéphane Diremszian)

Rännstensinstinkter

Med SCUM i din hand litar du plötsligt bara på dina egna rännstensinstinkter, du blir en hatisk och våldsam bitch som bara vill slå bort alla de som kliar dig i tänderna. Du blir helt och hållet asexuell, börjar icke-arbeta på ditt arbete och fucka upp alla situationer du hamnar i (seminarier, tillställningar, rendez-vous, romantik, möjligheter). Handväskan blir full av högfärdiga anteckningar. Ljuset faller så konstigt omkring dig. På nätterna drömmer du att du har hundratusen systrar vid din sida, du skrattar högt och hest, det är ett mörkerskratt, det ekar mellan höghusen där du går. Ditt språk (och dina kläder) är alltid skitigt, alltid respektlöst.
Höga klackar, hetta. I tunnelbanan känns det som om du rör dig i flock fast du är alldeles ensam. Det är sommar, det är alla årstider, det är snökristaller överallt där du går. Sara Stridsberg
(Bild på Zoe Bell)

Jag har en påträngande kropp

Jag har en påträngande kropp. Jag förnekade länge männens åtrå för mig, jag tyckte ofta att den var opassande, det är inte mitt algeriska liv som förklarar det, utan något annat, i min kvinnlighet och i det som jag uppfattar i kvinnligheten i allmänhet när den förenas med manligheten, någonting oanständigt, som man inte skulle kunna säga, någonting som kväver, det är som den där drömmen som min syster berättar om, hon är omsluten och krossas sedan av en svart massa, det finns ett band till en kropps besittning av en annan kropp; den krigsrelationen existerar inte mellan kvinnor. Där finns den där scenen i ”Mulholland Drive”, den där hänförelsen hos kropparna, där finns en öppning och inte en erövring, där finns en spegeleffekt, sedan en förstoringsglaseffekt, det gäller inte längre bara kvinnor utan fulländade kroppar vars spänningar inte är livsfarliga. Det blir genast en kärlekskontakt, eller mer än så, det blir en kärlekssexualitet, som inte kan definieras. Nina Bouraoui
(Fotograf: Helmut Newton)

We are meat

I’ve always been very moved by pictures about slaughterhouses and meat, and to me they belong very much to the whole thing of the Crucifixion…Of course, we are meat, we are potential carcasses. If I go into a butcher shop I always think it’s surprising that I wasn’t there instead of the animal. Francis Bacon
(Målning: Francis Bacon)

Råd för den trötte

Vad kan man göra för att få inspiration när man är trött, och också trött på sig själv? Den ene rekommenderar kasinot, en annan kristendomen, en tredje i sin tur elektriciteten. Men det bästa, min käre melankoliker, är och förblir att sova mycket, både i egentlig mening och bildligt! På så vis kommer man åter att vakna upp till en ny morgon! Livskonst består i att på olika slags vis kunna falla i sömn vid rätt tillfälle. Nietzsche

Jag glöder, ergo sum

Mellan mig och min nästa ligger bara ordet jag. Och det är detta lilla ord som det tar ett helt liv att utplåna. Ragnar Sandberg
(Målning: Vincent van Gogh)

Svart på vitt

Om killar finns mycket, men också lite att säga.
Anne Frank
(Fotograf: Robert Mapplethorpe)

Döden är svart

Döden är svart. Sova är svart. Natten är svart. När det är svart kan du lika gärna vara död. Jag vill veta att de inte bränner min kropp. Jag vill begravas som jag är. Jag vill inte att någon man tar i mig när jag är död. Jag vill veta: Hur många gånger kan mitt hjärta gå sönder?
Sara Stridsberg

Jag känner skammen och blir barnet och flickan

Jag känner skammen komma över mig, jag tänker på den lilla stegen som man måste klättra uppför, jag tänker på simbassängen i mosaik, jag tänker på hur gräset doftar när det regnar, jag tänker på allt det som kan lösgöra sig från mig, jag känner mig som en punkt i natten, jag blir barnet, jag blir flickan som låtsas att skriva…Nina Bouraoui
(Målning: Edvard Hopper)

Det är i solen skuggan är som starkast

Har man nånsin hört att mänskor som har framgång ger andra del i förtjänsten härav? I motgången, däremot, är de desto angelägnare att frånhända sig allt ansvar. Det är uppfostran, föräldrarna och världens vrånghet som får ta åt sig hela kakan. Om de har förmåga att behaga så tillskriver de sig belåtet förtjänsten av detta. Men är de illa sedda och repellerar sin omgivning får ödet och en styvmoderlig natur skulden. Har de talang, begåvning eller rent av genialitet faller det dem inte in att de bara är applikationen av ett naturens slöseri. Men saknar de dessa kvaliteter är de bittra över inbillade intriger omkring sig, inbillat motstånd och över tusen belägenheter som de inte förmår att ändra. Jag undrar ibland om inte psykiatrin borde studera de framgångsrika och förment lyckliga litet mera ingående, för att lära om de olyckliga och förment misslyckade. Det är solljuset som avslöjar skuggan. Ragnar Sandberg

Att se är inte nog

På samma sätt som studier är rena tortyren för en slöfock, avhållsamhet ifrån vin för en drinkare, knapphet för den utsvävande och fysiska övningar för en bräcklig lättning så är det naturligtvis likadant med allt annat också. Saker och ting är inte så plågsamma eller besvärliga i sig. Det är vår svaghet och feghet som gör dem sådana. För att döma om stora och upphöjda ting krävs det en själ av samma kaliber, annars tillskriver vi tingen våra egna fel. En rak åra ser krokig ut i vattnet. Det viktiga är inte bara att man ser en sak, utan också hur. Montaigne
(Foto: Lewis Hine)

Konstens innersta väsen är dess gåtfullhet

Konsten befinner sig ständigt på flykt undan sig själv och undan den som betraktar den. Som företeelse och som enskilt verk. Dess innersta väsen är dess gåtfullhet. Upphörde den att vara gåtfull skulle den vara död, en gång för alla färdig, och skulle därmed upphöra att sysselsätta oss. Ragnar Sandberg

This is what I wanted to sign off with

You know what I’m
Like when I’m sick: I’d sonner
Curse than cry. And people don’t often
Know what they’re saying in the end.
Or I could die in my sleep.

So I’ll say it now. Here it is.
Don’t pay any attention
If I don’t get it right
When it’s for real. Blame that
On terror and pain
Or the stuff they’re shooting
Into my veins. This is what I wanted to
Sign off with. Bend
Closer, listen,
I love you.

Alden Nowlan
(Målning: Edvard Munch)

Han förstod att han trätt ut ur berättelsen

När handen fördes ner över ansiktet kände han att dragen var utslätade, som av porslin. Blicken beslöjades. Som en sömngångare blev han stående och betraktade vänstra handen: fingrarna drogs sakta in i handflatan. Som slagen av blixten förstod han att han hade trätt ut ur Berättelsen, att han hade kommit ut i utmarkerna där allt var skrafferat, ut i en värld i varande, där tid och rum just hade blivit till. Men han fortsatte att gå tills ingenting annat återstod av honom än gåendet. Världen var nu smutsbrun och oformlig, som modelleraklumpen i vilken man knådat in alla färger, alla små figurer, alla små träd. Snart hade alla särdrag gått upp i sitt yttersta ursprung – natten. Som i sin tur upplöstes i det otänkta, det oskrivna, det som inte fanns till. I det vita papper som jag sitter böjd över och inte mer ska besudla med min pennas obscena säd. Mircea Cartarescu
(Målning: Francis Bacon)

Hon dallrade på den högsta tronen i den högsta salen i kraniet

Ja, hennes mun var den mystiska fjäril som varje man väntade på, och som han hade insupit under den ensamma lampan på det lilla torget. Droppe för droppe sipprade bilden av den älskade som en destillerkolv in i hans ådernät. Det var en alltigenom psykisk bild (han hade visserligen hållit i henne i sina armar men skulle aldrig ha vågat föreställa sig att han skulle komma att besitta ett rike vid namn Maria av vävnader, körtlar och minnen, ett rike i vilkas hamnar han skulle skicka in sina galjoner lastade till masten med förhoppningar, blickar, smekningar, spermier, skymningar, en den omöjliga kommunikationens misströstande flotta). Bilden trängde in i hans hjärna, nu omvärvd av månsken, den skvalpande i hålrummen i öronen, skickades sedan genom en kraftig sammandragning ut i kroppspulsådern, delades upp i tusentals trådar och provrör som tryckte in sina fingrar i hjärnan och spred genom axonernas rör miljarder Marior i tunikor av glukos som parasiterade på varje stjärncell och varje gliacell, möttes i salar och korridorer, smälte samman som kvicksilverdroppar och bildade större och mer hierakiska Marior, så att till slut en ensam, väldig Maria åter dallrade på den högsta tronen i den högsta salen i kraniet, flankerad av gripar och återspeglade skallens mjuka reliefer under vilka hon nätt och jämnt fick plats…Mircea Cartarescu

Humor behövs när man får bära hundhuvudet i livet

På människans frihet i filosofisk mening tror jag alls ej. Alla handla vi ej blott under yttre tvång, utan även på grund av en inre nödvändighet. Shopenhauers sats: ”En människan kan visserligen göra allt vad hon vill, men icke vilja allt vad hon vill”, har stått levande för mig alltsedan min ungdom, och den har alltid varit mig en tröst i livets vedervärdigheter och en aldrig sinande källa till tolerans. Medvetandet härom mildrar på ett välgörande sätt den känsla av ansvar, som eljest lätt verkar förlamande, och den gör, denna sats, att vi icke taga oss själva och andra alltför mycket på allvar; den skänker också en livsuppfattning, där humorn har sin berättande plats. Albert Einstein
(Fotograf: Elliot Erwitt)

Han hade bara sig själv och evigheten

Nietzsche skrev svårt angripen av syfilis. Jag kan inte skriva om jag är snuvig. Hur kommer det sig? Olga trodde det berodde på att Nietzsche skrev för evigheten. Jag protesterade halvhjärtat att också jag gjorde det, men då skrattade hon glatt.
”Ingen skriver för evigheten längre. Helt enkelt därför att evigheten inte längre finns!” (…) Dostojevskij hade en läsare, Gud. Nietzsche hade inte ens Gud, utan bara sig själv. Det är klart de skrev för evigheten, evigheten är vad de hade. De blev inte särskilt gamla. Vi däremot lever längre och längre, men våra liv blir kortare. Theodor Kallifatides

Jag kan inte förlåta vad du gjorde med mitt liv

Be peaceful, be courteous, obey the law, respect everyone;
but if someone puts his hand on you, send him to the cemetery.
Malcom X
(Fotograf: Jan Saudek)

Triumf att finnas till

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar
sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf
att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom
sina ådror
och höra nattens tysta flod
och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,
jag vet av ingenting annat än sol.
Tid – förvandlerska, tid – förstörerska,
tid – förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister
för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som
en klippa mitt i havet?

Tid – du mörderska – vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig
honung upp till randen
och hon säger: en gång slockna alla stjärnor,
men de lysa alltid utan skräck.
Edith Södergran (Målning: Paul Ruiz)

Vi vaknar alldeles försent

På samma sätt som en Gudomligt tankspridd och i sig själv försjunken människa med ens vaknar upp, just när klockan med full styrka slagit sina tolv dånande middagsslag i hennes öra, och frågar sig: ”va, vad var det egentligen den slog?”, så gnuggar också vi oss ibland i efterhand i öronen och frågar, fullständigt häpna och bestörta: ”vad var det egentligen jag upplevde?, ” ja ”vem är jag egentligen?”, och räknar, som sagt, i efterhand vart och ett av våra upplevelsers, vårt livs, vår tillvaros tolv skälvande klockslag – ack! Och så räknar vi till på köpet fel…Nietzsche
(Målning: Paul Ruiz)

Du såg att mina ögon var sorgsna

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.

Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.

Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.
Ferlin

I varje handling finns evigheten

Varje författare blir ständigt lika överraskad av hur en bok, så snart den lösgjort sig ifrån honom (eller henne!), kan leva vidare på egen hand; det känns som om en insektsdel knoppats av och nu fortsatte sin egen väg. Kanske glömmer han den nästan helt, kanske höjer han sig över de åsikter han uttryckt där, kanske förstår han den nu inte ens och har mist de vingar som bar honom när han tänkte ut den boken: under tiden söker den sig sina läsare, tänder liv, lyckliggör, förskräcker, befruktar nya verk, blir drivkraft till handlande och föresatser – kort sagt: lever som ett väsen med en själ och ande och är ändå ingen människa. – Den lyckligaste lotten har dragits av en författare som på gamla dar kan säga sig att vad han haft av livgivande, stärkande, lyftande och upplysande tankar och känslor alltjämt lever vidare i hans skrifter och han själv nu bara är den gråa askan, medan elden dock är räddad och bärs vidare åt alla håll. – Betänker man nu vidare att varje mänsklig handling, inte blott en bok, på något vis ger upphov till andra handlingar, beslut och tankar, att allt som sker oupplösligt knyts ihop med allt som kommer att ske, så varsnar man en odödlighet som faktiskt finns i rörelsen; vad som en gång satts rörelse är inneslutet och förevigat, som en insekt i en bärnsten, i allt varandes helhetssammanhang. Nietzsche
(Fotograf: Jan Saudek)

Jag är blodets viskning, en flamma och ett djärvt beslut

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakansol ...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet ...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor ...
Edith Södergran
(Fotograf: Jan Saudek)

Jag väntar på kärlek i hela min kropp

Jag väntar på kärlek i mina händer. Jag väntar på kärlek i hela min kropp. Jag väntar på en flicka som jag inte känner. Jag behöver en kropp mot min egen. Jag behöver ett kött som kan tillfredsställa mitt eget. Nina Bouraoui

Under min tunna hud vilar våldsamheten

Jag har bilden av nakna kroppar, av köttet och av olika blod, det är någonting som är främmande för livet hos mig, någonting som inte fungerar, rädslan äter allt, jag är rädd för mig själv; jag är rädd för min våldsamhet som vilar under min tunna hud som är korning av solfläckar, det finns obscenitet i den där bildmekaniken, det är av det skälet jag tror att mina ord ibland är som en sjukdom, som om vart och ett av dem dolde dem som jag inte kan säga, som om där alltid fanns den där mardrömmen som jag inte lyckas beskriva. Nina Bouraroui
(Målning: Helene Knoop)

Inside our dreams

Where do people go to when they die?
Somewhere down below or in the sky?
I can’t be sure, ’ said Grandad, ’but it seems
They simply set up home inside our dreams.’
Jeanne Willis
(Foto: Carlos Freire på Theodore Monod)