Jag tror ikke på den kunst som ikke er tvungen sig frem ved menneskets trang til att åbne sit hjärte. Al kunst – literatur som musik må vaere frembragt med ens hjerteblod. Kunsten är ens hjerteblod.
Edvard Munch
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Det skrivna ordet,oljan på en duk eller noterna på ett partitur - de rymmer alla en evig vädjan, en längtan. En längtan som stannar där, kanske som ett sätt att hålla fast vid oss själva ,trots en insikt om att vi är i ständig förändring: Den jag var kl 02.15 i natt är inte densamma som sitter här och skriver till dig nu. Och om sju år är alla mina hudceller utbytta. Jag är en annan. Ofrånkomligt men inte alltid så välkommet.
Men vi har våra minnen, de kan vi inte fly ifrån. De håller oss fast. De är ett fängelse och en tillflyktsort. Vi bromsar medan vi gasar. Och vi backar in i framtiden - de som säger annat ljuger!:). Vi är ingenting utan vårt förflutna, vår historia. Den skrivs ständigt om. Börjar om. Det ger hjärteblod! Och ett blödande skrivande.
mycket intressanta ord från Munch med tanke på hans tavla Skriet som praktiskt taget skriker ut melankolsika känslor. jag tror också att äkta konst kommer från hjärtat, att skapa för att kunna hantera den inre smärtan och genom verken bli fri från en del av smärtan och finna en förgänglig lättnad, som en sten som faller från just hjärtat.
det finns ju många exempel på både konstnärer och författare som skapar och skriver av just den anledningen, depression. många av dom tar för eller senare livet av sig. de skapar i ren desperation därför att det är det enda de har kvar i livet och kan kontrollera när ångesten tagit över.
för dom handlar det inte om att bli kända och tjäna pengar då de oftast också hunnit dö innan de blivit uppmärksammade.
Ja David var inte en dussin konstnär, och vi vet att Marat, trots David skicklighet inte var en hjälte. Vilket gör den här bilden mycket märklig. Här är kanske ett fall av för mycket bakgrundskunskap, för jag vet inte hur jag skall se den. Är det en symbol för kvinnan, som måste ägna sig åt självplågeri för att upprätthålla ett ideal? Eller är kvinna lika syndfull som Marat:). Men rolig bild, helt klart.
Hej Ulrika!! Det var skönt att få höra din röst igen, och på vilket sätt. Lysande skrivet! Visst är det så att vi betraktar framtiden genom det förflutna. Vi håller fast och väcker imperfektet till liv. Vi ramar in våra liv och hänger det på väggen, ställer det på spiselkransen och om man har en konstnärlig läggning så målar eller skriver vi om det.
Problemet är att våra minnen inte är så statiska som vi vill tro, sällan upplever vi dem så som Proust beskriver det, vi har istället ”förvanskat” och anpassat dem, kanske minns vi bäst det vi kan leva med, eller det som vi måste skriva om för att kunna leva med det.
Att skriva om sitt förflutna är att för vissa att blöda, en nödvändig åderlåtning ifrån ett rödsvart hav av minnen som utgör våra liv. Och vår framtid.
Tack för dina ord, jag spinner som en svart katt.:)
Hej Dyslektikern! Vad roligt att du tycker om Munchs ord. Jag håller med dig om att många författare och konstnärer skriver eller målar ur smärta, för dem är dessa aktiviteter ett sätt att lindra denna känsla. Men hur är det med smärta egentligen? Hur viktig eller nödvändig är den för skapandet? En intressant bok som jag kan rekommendera om du inte redan har läst den är, ”Skapande och sjukdom” av Philip Sandblom. I denna bok kan du läsa många intressanta historier om konsten och lidandet och hur det senare kan tänkas påverka konsten, musiken och litteraturen. Tack för kommentaren!
Hej Niklas! Bilden är rolig och samtidigt ställer du en hel del viktiga och mindre underhållande frågor. Ja, vad har kvinnan och Marat har för likheter, motivet är ju hämtat ifrån Davids tavla? Är det enda gemensamma att de sitter i ett badkar och blöder eller vill fotografen ställa frågan om kvinnans egen skuld för sin situation? Är de båda oskyldiga offer för en förvriden idealisms tankekvävande och självplågande korsett, eller hur medskyldiga är de till den anemiska situation de befinner sig i? För Marat är det för sent, men kvinnan kan ju fortfarande rädda sig. Eller?
Såg att du citerar Wittgenstein idag på din blogg, en filosof du verkar ha riktigt bra koll på. Kan man inte tillämpa ditt citat på bilden?:)
jag skulle nog säga att många vackra verk och böcker antagligen inte skulle existera om det inte vore för konstnärens/författarens/kompositörens inre smärta då deras behov av att skapa nog inte skulle vara lika starkt.
men egentligen är nog inte smärtan nödvändig för ett vackert och framgångsrikt skapande. däremot tror jag att smärta och melankoli driver inspirationen till stor del då det är två krafter som arbetar dvs viljan till skapandet och behovet av att släppa ut det negativa innom sig.
åh den boken ska kolla upp!! tack:)
Hej Dyslektikern! Du har rätt i att melankoli och smärta kan vara starka inspirationskällor och att vi kan tacka dessa källor för mycket av det vackraste och mest intressanta vi människor producerat. Du kan säkert räkna upp massor av konstnärer och författare som försökt lindra sin smärta genom att utöva sin konstart. Glöm dock inte bort Heines botande ord ifrån den 17 oktober.:) Hoppas du gillar boken!
Haha jo kanske kan man tillämpa det citatet på bilden. Hmm ja bilden väcker frågor, och då har den väl uppfyllt sitt syfte skulle jag tro. Förklaringen till bilden tror jag är att även om fotografen kunde sin konsthistoria, lämnade hans kunskaper om franska revolutionen lite att önska:).
Hej Niklas! Ja, definitivt!:) Hur enkelt hade det inte varit för David att kolla i Wikipedian?:)
Javisst. Men spelar det någon rol för fotografiet att Marat var en tyrann, och David enligt vissa var en, ja nästan en lögnare?
Hej Niklas! Inte enligt mig! Visst finns det diskussioner inom estetiken att man bör ta hänsyn till konsnärens, fotografens intentioner, men ett konstverk måste kunna stå ensamt utan att betraktaren besitter en mängd kunskaper, inklusive konstnärens avsikter. Detta gäller även Davids målning. Att sedan kunskaper påverkar vår uppfattning, även vår perception enligt vissa studier, går ju inte att undivika inför tolkningen.
Så när väl aspektskiftet har uppstått, så kan man inte bortse från det? Nej jag antar att du har rätt i det.
(Så förvirrande det är när Niklas och Niklas konverserar - är det två sidor av ett janushuvud? är det doctor Jekyll och mr Hyde? eller är det två namne som funnit varandra i bloggosfären?)
Rolig bild. Vem har tagit den?
Synd att jag inte kände till den för några månader sedan då jag skrev om Davids målning av Marat och jämförde dem med andra liknande - samt en målning av Paul Baudry som framställer mordet ur mördarens synvinkel.
Här är några inlägg (skrolla ner) http://letaguldkorn.wordpress.com/?s=marat
Hej Guldkorn! Hur kan jag ha missat detta??? Vad underbart! Du är en klippa! Det skall jag läsa, dock inte i natt!:)
Tyvärr vet jag inte vem som tagit bilden, jag har haft den liggande länge och vet inte ens var jag fått den ifrån, vän eller på nätet?
Vad gäller min namne så har en intressant blogg där han lägger ut egna bilder, skriver ner funderingar och betraktelser. Kolla in den!
Skicka en kommentar