Krasch!

Min Mac gick hädan innan jul, en ny är beställd och förhoppningsvis har jag den inom 14 dagar.
Hoppas julen varit fantastisk och Nyår blir ett paradigmskifte i livet!

Det snedvridna ädelmodet

Hon var säkerligen bedrövad över att inte ha kunnat tillmötesgå mig, och driven av det snedvridna ädelmod som gör att människor som blivit rörda av ens vänlighet men inte vill ge vad den begär, dock känner behov av att göra något annat för en, gav hon mig en liten guldpenna. På samma sätt handlar litteraturkritikern som med en artikel skulle kunna smickra romanförfattaren men i stället bjuder honom på middag, och hertiginnan som inte låter snobben följa med henne på teatern utan erbjuder honom sin loge en kväll då hon inte själv kommer dit. Ty alla som gör minsta möjliga och kunde låta bli att göra något alls, oroas ständigt av sitt samvete tills de gör någonting. Proust
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Längtan efter att vara annorlunda

Det är det värsta öde som kan drabba en människa. Längtan efter att vara annorlunda och en annan än dem man är: en smärtsammare längtan kan inte brinna i ett människohjärta. För livet går att uthärda bara i medvetande om att man accepterar allt det som man betyder för sig själv och världen. Man måste acceptera att man är som man är, och när man gör det måste man veta att denna vishet inte förskaffar en beröm från livet, att man inte får någon medalj på bröstet när man vet och uthärdar att man är fåfäng eller självisk, eller har flintskalle och isterbuk – nej, man måste veta att man varken får belöning eller beröm för någonting. Man måste acceptera det, det är hela hemligheten. Man måste acceptera sin karaktär, sin natur, vars brister, själviskhet och habegär inte blir annorlunda genom erfarenhet och insikt. Man måste acceptera att ens önskningar inte har något fullständigt eko i världen.
Sándor Márai
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Skilda världar

Våra känslor tillhör en värld, våra tankar och namngivningar en annan, och mellan dessa båda världar kan vi etablera en viss överensstämmelse men inte utfylla avståndet. Proust
(Fotograf: Christophe Huet)

Åtminstone annorlunda

Jag allena. Jag förnimmer mitt hjärta, och jag känner människorna. Jag är icke skapad som någon av dem, jag har sett; jag vågar tro, att jag icke är skapad som någon av dem, vilka finnas till. Om jag icke är bättre, så är jag åtminstone annorlunda.
Rousseau
(Fotograf: Misha Gordin)

Gif mig din lilla sanning

Då svarade mig den gamla kvinnan: mycket vackert har Zarathustra talat, och synnerligast för dem, som äro tillräckligt unga för likt.
Sällsamt är det: Zarathustra känner föga kvinnorna, och dock har han rätt i hvad han säger om dem! Kommer sig detta däraf, att hos kvinnan ingenting är omöjligt?
Och tag nu till tack en liten sanning! Jag är dock tillräckligt gammal för den!
Veckla in henne och håll för hennes mun: eljest skriker hon öfverljudt, denna lilla sanning!
Gif hit, kvinna, gif mig din lilla sanning! sade jag. Och sålunda talade den gamla kvinnan:
Du går till kvinnor? Glöm icke piskan!
Nietzsche
(Fotograf: Rainer M Gillessen)

Låten barnen kommen till Proust

”Det är storsinta människor, och storsinthet är i grund och botten det enda som spelar någon roll här på jorden, det enda som gör en människa till något förmer än andra. Ser du, det finns två slags människor: de storsinta och de andra, och jag har kommit till den ålder då man måste välja, besluta sig en gång för alla vilka man vill tycka om och vilka man vill förakta, och så hålla sig till dem man tycker om, och aldrig mer vika från deras sida, för att gottgöra den tid man har slösat bort på de övriga.” Och han tillade med den rörelse man erfar när man, kanske mer eller mindre omedvetet, säger något inte därför att det är sant utan därför att man tycker om att säga det och därför att man hör sig själv säga det, som om man lyssnade till någon annan: ” Nu är tärningen kastad och jag har bestämt mig för att bara tycka om de storsinta och inte leva annat än i deras sällskap…”
Marcel Proust
(Fotograf: Nazif Topcuoglu)

Mitt blödande hjärta

Mitt blödande hjärta, det är det flödet som måste hejdas eller åtminstone hållas tillbaka, jag är översvämmad. Sångerskan brukade säga: ”Problemet med dig är att du ser tillbaka.” Jag går tillbaka till det som jag tror mig ha varit, det finns ett påhittat jag, jag skriver om det som jag tror mig ha varit, och jag vet, den där natten i bergen, när pappa ringer och säger att han kommer till oss tidigare än planerat, när jag hör min syster gråta, då vet jag på ett exakt sätt, att det som svämmar över från mig en dag kommer att bli innehåll i en bok.
Nina Bouraoui
(Fotograf: okänd)

Nobody gives you anything

Nobody can give you freedom. Nobody can give you equality or justice or anything. If you're a man, you take it.
Malcolm X
(Fotograf: Nick Koudis)

Ångest

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himmelens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerkvist
(Fotograf: Carl Rymenams)

En folkfiende

Doktor Stockmann: Det är jag, som vill stadens sanna väl! Jag vill avslöja de brister, som förr eller senare måste komma i dagen. Å, det ska nog visa sig, att jag älskar min födelsestad.

Stadsfogden: Du som i blint trots går och förstör stadens viktigaste näringskälla.

Doktor Stockmann: Den källan är förgiftad, människa! Är du galen! Vi lever här av att schackra med orenlighet och ruttenhet! Hela vårt uppblomstrande samhällsliv suger sin näring ur en lögn!

Stadsfogden: Rena inbillningar – eller något ännu värre. Den man, som utslungar så kränkande insinuationer mot sin egen hemstad, han måste vara samhällets fiende.


Henrik Ibsen
(Konstnär: Banksy)

Det är bara på dygdens dyiga stigar som naturen aldrig låter rosor gro

Måtte hon aldrig mer återvända till sin barndoms fördomar, hotelser, uppmaningar, plikter, dygder, religion och råd, måtte hon kränka allt, måtte hon envist förkasta och förakta allt det som bara syftar till att fjättra henne på nytt, allt det som kort sagt inte siktar till att överlämna henne åt otukten. Profetiorna om olyckor på libertinismens väg är en av våra föräldrars överdrifter; det finns törnen överallt men rosorna sitter över dem på syndens bana; det är bara på dygdens dyiga stigar som naturen aldrig låter rosor gro. Det enda farliga blindskäret på den första av dessa vägar är människors åsikter; men vilken intelligent flicka klarar inte av med lite eftertanke sätta sig över dessa föraktliga åsikter? De nöjen aktningen skänker, Eugenie, är bara moraliska nöjen, som enbart lämpar sig för vissa huvuden; knulleriets nöjen behagar alla, och dessa förföriska lockelser gottgör strax det skenbara förakt som är svårt att undvika om man utmanar den allmänna opinionen, men många kloka kvinnor struntar i den till den grad att de skapar sig ytterligare ett nöje genom föraktet. Knulla, Eugenie, knulla alltså min kära ängel, din kropp är din, bara din, du är den enda i världen som har rätten att njuta av den och låta vem dig lyster njuta av den, dra nytta av den lyckligaste tiden i ditt liv; dessa våra nöjens lyckliga år är bara alltför korta! Om vi är tillräckligt lyckliga för att ha njutit av dem kommer de ljuva minnena att trösta oss och roa oss ännu på vår ålderdom. Har vi gått miste om dem?... Bitter ånger och fruktansvärda samvetskval kommer då att slita sönder oss och förenas med ålderns plågor för att omge likkistans dödliga närmande med tårar och törnen. Markis de Sade
(Fotograf: Pascal Renoux)

Skillnaden mellan gott och ont!

…smorde de in hela hennes ansikte med hennes egna exkrementer och tvingade henne att äta dessa exkrementer. Och detta gjorde hennes mor, hennes egen mor! Och denna mor kunde sova på natten, medan det stackars instängda barnet jämrade sig på det vämjeliga stället! Kan du förstå detta, när en liten varelse, som icke ens begriper vad man gör med henne, sitter därute på det vämjeliga stället i mörkret och kylan och slår sig med sin lilla näve för sitt av snyftningar sönderslinta bröst, medan hon under oskyldiga fromma tårar ber ”den lille käre Guden” att försvara henne – kan du fatta denna meningslöshet, min vän och bror, du som är Guds ödmjuke tjänare, fattar du, varför denna meningslöshet är nödvändig och blivit till? Utan den, säger man, skulle människan icke kunna existera på jorden, ty hon skulle icke känna skillnad på gott och ont. Men varför lära känna detta fördömda gott och ont, då det kostar så mycket! Ty en hel värld av kunskaper är icke värd dessa tårar som barnet gråter, medan det ber till ”den käre lille Guden”. Jag talar icke om de vuxnas lidanden, de ha ätit av äpplet och fan må ta dem, fan må ta dem allesammans; men barnen, barnen! Dostojevskij
(Fotograf: Alexandru Matusciac)

Flitiga som myror

Man har vunnit i verklighet och förlorat i dröm. Man ligger inte längre under ett träd och kikar upp i himlen mellan stortån och andra tån, utan man arbetar; man får heller inte gå omkring hungrig och försjunken i drömmerier om man vill vara en dugande person, utan man måste äta biffstek och göra undan sina sysslor. Det är precis som om den gamla ineffektiva mänskligheten hade legat och somnat på en myrstack, och när den nya vaknade hade myrorna krupit den i blodet, och alltsedan dess måste människorna ständigt underkasta sig de mest våldsamma ansträngningar utan att kunna skaka av sig den där erbarmliga känslan att få lov att vara flitiga som myror. Musil
(Fotograf: Misha Gordin)

Ett ögonblick, ett människoliv

En roman i vår tid kräver fem eller sexhundra sidor för att vi skall lära känna någon, om vi nu lyckas lära känna någon. För Dante räcker det med ett enda ögonblick. I det ögonblicket definieras personen för alltid. Dante söker omedvetet detta centrala ögonblick. Jag har önskat göra detsamma i många noveller och väckt beundran med detta fynd, som är det fynd Dante gjorde under medeltiden, nämligen att visa ögonblicket som chiffer för ett liv. Hos Dante har vi dessa båda personer, vilkas liv kanske inte består av mer än några terziner och dock varar evigt. De lever i ett ord, i en handling, mera får vi inte veta; de är del av en sång, men denna del är evig. De fortsätter att leva och att förnya sig i människornas minne och fantasi.
Jorge Luis Borges
(Fotograf: Pascal Renoux)

Andens revolt mot naturen

Jag menar jordskalvet, som hemsökte Lissabon år 1755.
- Förlåt mig.
- Nå, Voltaire blev förtörnad över det.
- Det vill säga…hur då? Han blev förtörnad?
- Han revolterade, ja. Han ville inte veta av ett dylikt brutalt fatum och faktum, han vägrade att böja sig för det. Han protesterade i andens och förnuftets namn mot detta naturens skandalösa ofog, som krävde tre fjärdedelar av en blomstrande stad och tusentals människoliv som offer…Ni blir förvånad? Ni ler? Förvånad må ni gärna bli, men vad leendet beträffar, så tar jag mig friheten att klandra det. Voltaires hållning anstod en avkomling till de äkta galler, som sköto sina pilar mot himlen…Ser ni, herr ingenjör, där har ni andens fiendskap mot naturen, dess stolta misstro mot den, dess modiga krav på rätten att kritisera dess onda, förnuftsvidriga makt. Ty naturen är makten, och den som tåligt böjer sig för makten, finner sig till rätta för den, han är en slav…väl att märka finner sig till rätta med den i sitt inre.
Thomas Mann
(Fotograf: Casey Mckee)

Svartsjukans förrädiska kunskapstörst

Hur många människor, hur många städer, hur många vägar har inte svartsjukan drivit oss att utforska! Den är en kunskapstörst med vars hjälp vi småningom skaffar oss alla tänkbara insikter – utom just den vi behöver – och en mängd ting utan inbördes sammanhang. När som helst kan en misstanke dyka upp, ty plötsligt erinrar man sig ett dunkelt uttryck, ett alibi som inte givits utan avsikt. Proust
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Lost

A Door just opened on a street –
I – lost – was passing by –
An instant’s Width of Warmth disclosed –
And Wealth – and Company –

The Door as instant shut – And I –
I – lost – was passing by –
Lost doubly – but by contrast – most –
Informing – Misery –

Emily Dickinson
(Fotograf: Gregory Crewdson)

Rött läppstift i Bergen-Belsen

An extract from the diary of Lieutenant Colonel Mervin Willett Gonin DSO who was among the first British soldiers to liberate Bergen-Belsen in 1945.
Source: Imperial War museum

I can give no adequate description of the Horror Camp in which my men and myself were to spend the next month of our lives. It was just a barren wilderness, as bare as a chicken run. Corpses lay everywhere, some in huge piles, sometimes they lay singly or in pairs where they had fallen. It took a little time to get used to seeing men women and children collapse as you walked by them and to restrain oneself from going to their assistance. One had to get used early to the idea that the individual just did not count. One knew that five hundred a day were dying and that five hundred a day were going on dying for weeks before anything we could do would have the slightest effect. It was, however, not easy to watch a child choking to death from diphtheria when you knew a tracheotomy and nursing would save it, one saw women drowning in their own vomit because they were too weak to turn over, and men eating worms as they clutched a half loaf of bread purely because they had to eat worms to live and now could scarcely tell the difference. Piles of corpses, naked and obscene, with a woman too weak to stand propping herself against them as she cooked the food we had given her over an open fire; men and women crouching down just anywhere in the open relieving themselves of the dysentery which was scouring their bowels, a woman standing stark naked washing herself with some issue soap in water from a tank in which the remains of a child floated. It was shortly after the British Red Cross arrived, though it may have no connection, that a very large quantity of lipstick arrived. This was not at all what we men wanted, we were screaming for hundreds and thousands of other things and I don't know who asked for lipstick. I wish so much that I could discover who did it, it was the action of genius, sheer unadulterated brilliance. I believe nothing did more for these internees than the lipstick. Women lay in bed with no sheets and no nightie but with scarlet red lips, you saw them wandering about with nothing but a blanket over their shoulders, but with scarlet red lips. I saw a woman dead on the post mortem table and clutched in her hand was a piece of lipstick. At last someone had done something to make them individuals again, they were someone, no longer merely the number tattooed on the arm. At last they could take an interest in their appearance. That lipstick started to give them back their humanity.
(Fotografi: Anne Frank dog i Bergen-Belsen 31 mars 1945)

Det måste vara möjligt

Det måste vara möjligt att spela tonen C så att folk bryter samman.
Jan Johansson
(Fotograf: Yves Noir)