Wild nights

Wild nights – Wild nights!
Were I with thee
Wild nights should be
Our luxury!

Futile – the winds –
To a Heart in port –
Done with the Compass –
Done with the Chart!

Rowing in Eden –
Ah – the Sea!
Might I but moor - tonight -
In thee!

Emily Dickinson

Förödelse och kaos och inte en pianotangent

Och nu frågar jag er: vad kan man väl vänta sig av människan, denna varelse som begåvats med så besynnerliga egenskaper? Om ni överhopar henne med allt denna världens goda, dränker henne upp över öronen i lycka, så att bara bubblorna syns på lyckans vattenyta, ger henne ett sådant ekonomiskt välstånd att hon över huvud taget inte behöver göra någonting annat än att sova, knapra pepparkakor och bemöda sig om världshistoriens fortbestånd – ja, även då, även då kommer människan av ren otacksamhet och ren illvilja att förr eller senare göra er något ont. Hon kommer till och med att riskera sina pepparkakor och fullt avsiktligt önska sig den mest fördärvsbringande smörja, de mest oekonomiska vansinnigheter, och detta enbart och allena för att mitt i hela detta fullkomliga förnuftsparadis införa det fördärvsbringade elementet av sin egen fantasi. Och just detta element, sin fantasi och sina drömmar, sin futtigaste dumhet, detta vill hon till varje pris behålla, i det enda syftet att bekräfta inför sig själv (och detta är absolut livsviktigt) att människor ändå är människor och inte pianotangenter, å vilka naturlagarna egenhändigt spelar under det växandet hotet att få dem så under sina fingrars våld att ingenting utom tabellerna återstår för dem att vilja. Men inte nog med det: även om det faktiskt skulle visa sig att hon vore en pianotangent, om hon skulle överbevisas om detta både naturvetenskapligt och matematiskt, så skulle hon trots allt inte ta reson utan vara otacksam nog att medvetet ändå handla precis tvärt emot, med det egentliga syftet att hävda sitt eget jag. Och även om hon sakar möjlighet till en sådan handling kommer hon i alla fall att i tankarna skapa förödelse och kaos och allehanda lidanden och på så sätt trots allt hävda sitt jag! Hon kommer att sända ut sin förbannelse över världen, och eftersom det endast är människan som kan förbanna (det är hennes privilegium, det viktigaste draget som särskiljer henne från andra djur) så kommer hon med hjälp av denna enda förbannelse att kunna nå sitt mål, nämligen att övertyga sig själv om att hon är en människa och inte en pianotangent. Dostojevskij
(Konstnär: Goya)

Jag slutade leka

Jag sväljer min skam precis som min mors mat förr i tiden. Hennes grönsaker som kokades under lock som våra skrik, hennes översaltade sallader som hon antagligen kryddade med tårar.
När det var matdags ropade hon på oss från köksfönstret, öga mot öga med kvällningen som fick trädgårdens nässlor och granatäppelträdets lägsta gren att skälva. Bara de har överlevt sjutton år av krig. I ruinen gråter fortfarande någon mellan de försvunna väggarna. De sex huvudpersonerna skäller på varandra genom fönstergallren som inte längre finns. Fadern och sonen inomhus, modern och de tre döttrarna utomhus. Jag ber de båda döda, den levande döde och de tre överlevande att ta vid där de slutade, fyrtio år tidigare. Jag väntar på ord, men det jag hör är snyftningar. Min mor gråter på kvällen, på morgonen, på vinter och på sommaren, över min hand som skriver.
Grannarnas ömkande blickar nästa dag. Deras barn undviker oss på vägen till skolan och berättar för sina kamrater om våra skrik i natten, om hur du plågas och din mor bönar och ber.
- Döda honom inte, säger hon hela tiden.
Jag var inte med i deras lekar den dagen och inte andra dagar heller. Jag slutade leka när jag var nio. Skammen nitade mig vid marken. Rasterna är till för normala barn. Jag skyllde på att mina knän var så svaga, haltade för att bevisa att jag inte lurades, haltar fortfarande av gammal vana. Vénus Khoury-Ghata
(Fotograf: Aleksei Pechnikov)

Immun mot fanatism

För många år sen, när jag ännu var barn, förklarade min särdeles kloka farmor i mycket enkla ordalag för mig skillanden mellan jude och kristen – inte mellan jude och muslim utan mellan jude och kristen: ”Du förstår”, sa hon, ”de kristna tror att Messias har varit här en gång och att han säkert en dag kommer att återvända. Judarna hävdar att Messias ännu inte har kommit. På grund av detta”, sa min farmor, ”på grund av detta har det förekommit så mycket vrede, förföljelse, blodsutgjutelse, hat…Varför? Varför kan inte alla helt enkelt vänta och se? Om Messias kommer och säger ’hej, så roligt att se er igen’, får judarna ge med sig. Om å andra sidan Messias kommer och säger ’god dag, så trevligt att träffas’ får hela den kristna världen be judarna om ursäkt. Under tiden får man leva sitt liv och låta andra leva sitt”, sa min kloka farmor. Hon var definitivt immun mot fanatism. Hon kände hemligheten med att leva förutsättningslöst, med olösta konflikter, med det faktum att andra människor är annorlunda. Amos Oz
(Fotograf: Andrzej Dragan)

Flickor och pojkar

Man föds inte till kvinna, man blir det. Inget biologiskt, psykiskt eller ekonomiskt öde avgör utformningen av den gestalt som den mänskliga honan får av samhället. Det är civilisationen i dess helhet som formar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinnligt. Det är bara via andra som en individ kan konstitueras som den Andre. Om barnet existerade endast för sig självt skulle det inte kunna uppfatta sig som sexuellt differentierat. För flickor och pojkar är kroppen framför allt uttryck för en subjektivitet, det redskap som förmedlar uppfattningen av världen; de tar till sig världen genom ögonen och händerna och inte genom könsdelarna. Simone de Beauvoir
(Fotograf: Eugene Smith)

Arbetets konsekvens

Om jag arbetar med något gör jag det väl därför att jag vill göra det, för att jag vill göra det så bra jag kan. Då är det väl ointressant om den färdiga produkten i morgon står på ett museum eller driver runt som flaskpost ute i Atlanten. Jag måste ändå göra arbetet så bra jag kan, utan att bekymra mig om följder, yttre omständigheter eller materialets överlevnadsförmåga. Heiner Müller
(Fotografi: Robert Gligorov))

Jag betraktar detta skådespel

Jag går från dag till dag och tittar på denna konstiga kamp, som om jag befann mig som främling i ett annat land än mitt under en pågående revolution. Vems var detta skratt? Eller detta leende? Mitt. Vems var denna gest? Den var min. Vem talade ur min mun? Min. När jag säger min är jag osäker. Det där med äganderätten är aldrig någonsin styrkt med lagfart och annat. Allt vad jag varit van betrakta som mitt, även de mest oväntade saker, ser jag nu på annat sätt, det är annorlunda. Jag hör med förvåning vissa saker, med ängslan andra, med avsky återigen andra. Det är min mun som säger allt det här.
Jag betraktar detta skådespel, där främlingar brottas om platserna. Men jag kan inte göra något åt saken, jag känner mej barnsligt hjälplös inför den mänska som hotfull och främmande reser sig ur ruinerna av min ungdom. Liksom en pojke lyssnar häpen till barnet som ännu talar ur dess mun häpnar jag over den röst, som med min ungdoms tankar och idéer, talar ur min. Man upplever en ny pubertet. Jag är rädd för mig själv, jag frågar inte längre vem jag är och vad jag är. Jag frågar, vilka de är och med vad rätt de kommer att under längre eller kortare tid vara jag. Och jag frågar mej om det just är den där som en dag ska vara jag. Ragnar Sandberg
(Konstnär: Ragnar Sandberg)

Jag höll andan och försökte föreställa mig

Jag tände inte ljuset ens när det blev mörkt. Av min triptyk över staden återstod bara det självlysande blå snöljuset från taken och den rödaktiga, oväntat ljusa himlen. Mörkret i rummet hade tätnat och svept mig i vemod. I rummet intill väckte något teveprogram föräldrarnas kommentarer och dumma skratt. Dova dunsar hördes från lägenheten vägg i vägg. Där jag låg som en het staty mellan lakanen kunde jag vissa upphetsade febernätter emellanåt höra viskningar, stönanden och suckar genom väggen, eller också var det som jag inbillade mig. Jag ställde mig på knä, lade örat mot den kalla väggen, höll andan och försökte föreställa mig vad som utspelades på andra sidan, hur en man och en kvinna brottades i sängen i ett gytter av fuktiga pulserande organ, hur de hetsade upp varandra, hur händerna utforskade den andras erogena zoner och krulliga könshår, hur de nafsade varandra i bröstvårtor och örsnibbar. Mitt eget öra blev kallt och började värka, hjärtat bultade så starkt att det förvrängde andra ljud, jag kastade mig av och an som i ett eldhav, jag tryckte mig mot väggen så att jag blev vit på pyjamasen och på huden, så satt jag i timmar likt en vanmaktens lågrelief. Inte förrän jag hade förlorat allt hopp om att kunna höra ordentligt och började huttra av trötthet kastade jag mig ner i sängen och somnade. Mircea Cartarescu
(Fotograf: Ulli Predeek)

Detta är sökandet

Det är till tystnaden du skall lyssna
tystnaden bakom apostroferingar, allusioner
tystnaden i retoriken
eller i det så kallade formellt fulländade
Detta är sökandet efter ett meningslöst
i det meningsfulla
och omvänt
Och allt vad jag så konstfullt söker dikta
är kontrastvis någonting konstlöst
och hela fyllnaden tom
Vad jag har skrivit
är skrivet mellan raderna.

Gunnar Ekelöf
(Fotograf: Marianne Le Carrour)

How frugal is the Chariot

There is no Frigate like a Book
To take us Lands away
Nor any Coursers like a Page
Of prancing Poetry –
This Traverse may the poorest take
Without oppress of Toll –
How frugal is the Chariot
That bears the Human Soul –
Emily Dickinson
(Fotograf: Natasha Gudermane)

Genomsnittsmänniskan är historiens stoff

Han ville inte kräva av livet att det skulle vara en lustgård för genier. Det mänskliga livets historia är bara i sina spetsar, för att inte säga utväxter, geniets och dess verks historia. I huvudsak är den genomsnittsmänniskans. Hon är det stoff som historien arbetar med och som ständigt uppstår på nytt ur den. Kanske var det ett ögonblick av trötthet som ingav honom detta. Kanske tänkte Ulrich bara på ett ungefär att allt som var medelhögt och genomsnittligt var kraftigt och bäst ägnat att föra arten vidare; man skulle kunna tro att det allra viktigaste för livet var att upprätthålla sig själv, och så förhöll det sig nog också. Säkerligen bidrog även en annan aspekt: visserligen kan man nog med rätta hävda att när det sker ett uppsving i historien så är det inte medelmåttornas förtjänst, men det hindrar inte att när allt kommer till allt – geni och dumhet, hjältemod och viljelöshet – så består historien av millioner impulser och motstånd, egenskaper, beslut, inrättningar, lidelser, insikter och misstag som människan tar emot från alla håll och ger vidare åt varje håll. I historien och människan blandas samma element, och på så vis är människans historia hursomhelst en genomsnittets historia, eller om man så vill ett genomsnitt av millioner historier; och även om denna historia är dömd att i evighet röra sig kring ett värde ungefär mitt på skala, så måste man fråga sig om det finns något mera meningslöst än att förebrå ett genomsitt dess genomsnittlighet. Musil
(Konstverk av Jake och Dinos Chapman, föreställer Stephen Hawkins )

Det civila offret

Till avvärjandet av tvivlet blir den medvetna inställningen fanatism, ty fanatism är ingenting annat än överkompenserat tvivel. C.G. Jung

(BILD: Ett röntgenbild som visar att det sitter en klocka i nacken på patienten. Bilden ingår i ett konstprojekt ”Inside terrorism, The X-ray project” som finns att läsa om på nätet och beskrivs i följande ordalag: Inside terrorism is a photography exhibit which uses actual X-rays and CT-scans from the two largest hospital in Jerusalem to explore the most important social issue of our time: the effects of terrorism on a civilian population.
Varför en klocka i nacken? På hemsidan skriver man: Terrorists pack their bombs with common objects – hex nuts, bolts, nails, watches – all meant for peaceful, utilitarian purposes. By blasting them into human beings, they create the madness of our times.)

Människohjärtat har också sin natt

För människohjärtat har också sin natt, med känslor som är lika vilda som de jaktinstinkter som rasar i hjorttjurens eller vargens hjärta. Drömmar, begär, fåfänga, själviskhet, njutningslysten kättja, avundsjuka, hämndlystnad lurar i den mänskliga natten som pumor, gamar och sjakaler i ökennatten. Och det finns ögonblick när det inte längre är natt och ännu inte är dag i människohjärtat, när vilddjuren kryper fram ur själens skrymslen, när något rör sig i vårt hjärta och får också handen att röra sig, en häftig känsla som vi fåfängt har försökt tämja och dressera i årtal, ibland mycket längre…och till ingen nytta, förgäves har vi förnekat den sanna innebörden i denna känsla: den har varit starkare än våra avsikter, den har inte mjuknat utan förblivit fast. Sándor Márai
(Fotograf: Helmut Newton)

Att frigöra

Det är absurt att påstå att orgier, utsvävningar, extas eller passion skulle omöjliggöras om mannen och kvinnan vore konkret jämlika. Motsättningarna mellan köttet och anden, ögonblicket och tiden, immanensens svindel och transcendensens lockelse, det absoluta i njutningen och glömskans intighet, kommer aldrig att upphävas. I sexualiteten kommer spänningen, slitningarna, glädjen, misslyckandet och existensens triumf alltid att framträda. Att frigöra kvinnan är att vägra stänga in henne i det förhållande hon har till mannen, men inte att förneka det. Att hon existerar för-sig innebär inte att hon inte också kommer att fortsätta existera för honom: om de ömsesidigt erkänner varandra som subjekt förblir emellertid var och en en andre för den andre. Ömsesidigheten i deras relationer kommer inte att utplåna de mirakel som uppdelningen av de mänskliga varelserna i två skilda kategorier skapar – åtrån, ägandet, kärleken, drömmen, äventyret – och de ord som berör oss: ge, erövra, förena sig, behåller sin mening. Det är tvärtom när det slaveri som den ena halvan av mänsklighen lever i har avskaffats, med hela det system av hyckleri som det innebär, som den verkliga betydelsen i mänsklighetens ”uppdelning” kommer att blottläggas, och först då kan det mänskliga paret finna sin sanna gestalt. Simone de Beauvoir
(Fotograf: Erwin Olaf)

Till dess jag lärde känna

Djävulen är gud
och Gud är djävul.
och jag blev lärd
att dyrka dem båda
den ena på ett sätt
den andra på ett annat
men sätten var desamma
därför att båda befallde
Till dess jag lärde känna
Kärleken. en springa
mellan de båda kämpande
Kärleken, en strimma
av ljus mellan de blodiga läpparna
Den klyfta ur vilken
de utvalda inträda
i världen av likgiltiga
Likgiltiga de som dyrkar en Gud
Likgiltiga de som dyrkar en Djävul.
Gunnar Ekelöf
(Fotograf: Andreas Bitesnich)

Människans relation

Människans relation, människans bindning till sitt eget liv, till de personer som spelar den viktigaste rollen i hennes liv. Att äventyret alltid tycks vara något annat eller någon annan, som om friheten inte hade sin grund i den viktigaste individuella livsuppgiften, inte i plikten gentemot de för henne viktigaste personerna, inte i moralen, utan i det ”andra”, det tänkta, det icke existerande, i värsta fall i det ödesdigra förfelandet av livet. Detta är ett synnerligen egenartat spel av naturen, av vår av monotonin utlösta förbittring, av den mänskliga obeständigheten. Omvänt, i själva denna outgrundliga mänskliga natur ligger något äventyrligt, som vi obetingat bör följa, som vi förbehållslöst bör lyda, all smärta och all trolöshet till trots.
Imre Kertész (Fotograf: Mats Bäcker på Cilla Olsen)

Du fick aldrig veta

Du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dig
det var som ingenting fick komma tillbaka
om du återvänt
hade du gjort intrång
du hade stört smärtans landvinningar
och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag
talade till din skugga i gräset
det var som om jag redan sörjde dej
som om jag försökte vänja mej vid
vad som väntar oss alla
och att priset för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet
som redan från början uteslutit och raserat tron
på en varaktig kärlek
Bruno K. Öijer
(Konstnär: Schiele)

Livet fattades däri

Men det var något som fattades i detta ansikte. Livet fattades däri, det tycktes på ett skrämmande sätt gått det spårlöst förbi. Musil
(Konstnär: Gage Opdenbrouw)

Ändå sitter jag still

En efter en skenar bilderna genom mig. Ekar. Ändå sitter jag så still. Timme efter timme sitter jag där och ser.
Martina Lowden
(Fotograf: Bill Brandt)

Kärlekens geologiska eruptioner

Kärleken åstadkommer på detta sätt sannskyldiga geologiska eruptioner på tankens område. I monsieur de Charlus tankevärld, som för bara några dagar sedan liknade en slätt så enformig att han inte inom synhåll skulle ha kunnat upptäcka en enda idé i jämhöjd med marken, hade nu plötsligt stenhårda bergmassiv tornat upp sig, men dessa berg var skulpterade ut den på platsen. Där vred sig i titaniska jättegrupper Raseriet, Svartsjukan, Nyfikenheten, Avunden, Hatet, Smärtan, Högmodet, Skräcken och Kärleken. Proust
(Fotograf: Andre Brito)

Läskpappershuden

Jag läser i en bok att det finns en individ som suger upp allt i en familj, att det sitter i själva familjesystemet, en läskpappershud som ska suga åt sig allt; mina böcker är skapta av den huden, den släta och sköra huden, den fotografiska huden, mina böcker blev till mina spegelböcker, sedan mina krigsböcker, sedan vände de sig mot mig; jag förlorade mitt skrivande under tre år, jag återtog min roll som läskpapper i min familj, jag hörde en bok som jag inte kunde transkribera, jag fick en bok med ord som jag inte kunde omvandla, jag höll mig vid sidan om litteraturen, jag stod och såg tågen gå förbi. Jag tyckte om det där uppgivandet, jag hade gått i konkurs med mig själv, med det allra djupaste och också det allra oskyldigaste som jag har i mig…Nina Bouraoui
(Fotograf: Narcis Virgiliu)

Blicken

…blicken, som inte ens var ledsen, bara tom, outhärdligt övergiven.
Pierre Péju
(Fotograf: Andreas H Bitesnich)

Havet välte, stormen ven

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.

Gustav Fröding
(Fotograf: David Hovgaard)

Vi kommer aldrig fram

När mormor säger: ”Vi är snart framme.” Men vi kommer aldrig fram, vi kommer aldrig fram dit jag vill nå, vi kommer aldrig fram till slutet av min sorgsenhet…
Nina Bouraoui

Nervmänniskan

Den man som inte vågade vrida på halsen av rädsla att få snuva är vår tids största diktare. Den stackaren har fixa idéer, men han är den mest överlägset intelligenta människa jag känner. Ni kan gott finna er i att bli kallad en nervmänniska. Ni tillhör det storslagna och ömkansvärda släkte som är jordens salt. Allt stort vi äger har vi nervmänniskorna att tacka för. Det är de och inga andra som ar grundat religioner och skapat de stora mästerverken. Aldrig kommer världen att fatta hur mycket tack den är dem skyldig och framför allt hur mycket de har lidit för att kunna ge vad de har givit. Vi njuter av fin musik, vackra tavlor och tusen andra raffinerade ting, men vi vet inte vad de har kostat sina upphovsmän: sömnlösa nätter, tårar, spasmodiska skratt, nässelfeber, astma, epilepsi, och värst av allt, ångest för döden. Proust
(Fotograf: Pascal Renaoux)

Snille eller galning

Mina vänner ha nämligen utbasunerat att jag är ett snille, och sanningen att säga har jag alltid själv varit övertygad därom. Men ett snille utan snilleverk är en galning; jag måste således skynda mig.
Carl Fredrik Hill

(Konstnär: Michael Kvium, notera att den lilla tavlan faktiskt föreställer en Hillmålning)

Kunsten är ens hjerteblod

Jag tror ikke på den kunst som ikke er tvungen sig frem ved menneskets trang til att åbne sit hjärte. Al kunst – literatur som musik må vaere frembragt med ens hjerteblod. Kunsten är ens hjerteblod.
Edvard Munch

Om det blödande skrivandet

Jag drömmer om en bok om förändring, som lär ha varit min följeslagare alltsedan barndomen, jag drömmer om ett album, jag drömmer om en almanacka; jag måste skriva allt för att hålla det tillbaka, det är min teori om det blödande skrivandet. Nina Bouraoui
(Konstnär: Jacques-Louis David)