What do they think has happened, the old fools,
To make them like this? Do they somehow suppose
It’s more grown-up when your mouth hangs open and drools,
And you keep on pissing yourself, and can’t remember
Who called this morning? Or that, if they only chose,
They could alter things back to when they danced all night,
Or went to their weeding, or sloped arms some September?
Or do they fancy there’s really been no change,
And they’ve always behaved as if they were crippled or tight,
Or sat through days of thin continuous dreaming
Watching light move? If they don’t (and they can’t), it’s strange;
Why aren’t they screaming? Philip Larkin
(Fotograf: Grey Villet)
2 kommentarer:
Kanske kan de inte skrika? Kanske finns där panik och en vilja att skrika, men de har ingen aning om hur? Kanske är de fast i ett nu, ett presens. Och detta presens är, evighet. De är fast i en tom väntsal när sista tåget gått.
Hej Ulrika! Så är det nog, ” de är fast i en tom väntsal när sista tåget gått.” För vissa av våra gamla är minnena ljus som sedan länge slocknat, för andra är det vad de har kvar. Oavsett vilket så finns de i en värld som ingen eller få längre vill eller kan dela med dem. Så utan ett gemensamt förflutet och utan framtid är de fast i ett evigt nu, som du skriver. Men visst skriker de, frågan är vem lyssnar?
Skicka en kommentar