Jag ansträngde mig att koncentrera mig, försökte glömma alla gator jag sett och alla städer och alla människor och allting. Jag hade slungats in i världen och för mig var det som om det varit första gången. Jag ville återuppleva detta främlingskap inför världen som jag ibland lyckades erfara. Det är som om man befann sig på teatern, det vill säga som om jag var på avstånd, utanför, inte deltog längre, inte längre var den aktör eller statist som jag är, som jag vanligtvis är, av gammal vana. Omgiven av människor men själv inte en av dem. Eugène Ionesco
(Fotograf: Paul Himmel)
2 kommentarer:
Ju fler människor runt mig, desto starkare upplever jag min gräns gentemot omgivningen. För att jag ska kunna närma mig dem, så måste jag ta mig så långt ut mot min egen gräns, att den inte går att förneka. Det blir precis som Ionesco skriver: "omgiven av människor men inte själv en av dem."
Och jag träder inte gärna över denna gräns. Den är mitt skydd, tillika mitt fängelse - min trygghet och min frihet.
Hej Ulrika! Ja, är det inte ett intressant fenomen, ju närmare man kommer andra människor desto tydligare blir skillnaderna, och likheterna. Men kanske är det så som vi tidigare har diskuterat att behovet av kontraster är större ju närmare man är någon/någon annan.
För att kunna närma dig någon annan måste du ta dig själv ut till din gräns, din periferi och på så sätt distansera dig ifrån din innersta kärna. Men om jag förstår dig rätt så träder du aldrig över gränsen, du befinner dig alltid i vid sidan av, utanför, en observatör av andra gemenskap helt enkelt. Det finns så mycket att vinna och förlora på detta sätt att leva och jag tror och hoppas att det är det förra som gäller för dig, att utanförskapet till stora delar är självvalt. Tack för kommentaren, Ulrika.
Skicka en kommentar