Vad man kallar ledsnad är alltså snarare egentligen en sjuklig snabbhet hos tiden till följd av monotoni; vid oavbruten enformighet skrumpna stora tidsrymder ihop på ett sätt, som förfärar hjärtat till döden; om den ena dagen är som alla andra, så äro alla som en; och vid fullkomlig enformighet skulle det längsta liv upplevas som helt kort och skulle ha flugit bort utan att man märkt det. Vanan är som en sömn eller åtminstone en avmattning hos tidssinnet, och när ungdomsåren upplevas långsamt, medan det senare livet rinner undan allt fortare, så måste det bero på vanan. Att skjuta in perioder av andra, nya vanor är enda medlet, det veta vi, att hålla kvar livet, att uppfriska tidssinnet, att göra vår tidsupplevelse yngre, starkare, långsammare och därigenom förnya vår livskänsla överhuvud. (…) ty regelbundenheten lever man sig fortare in i än i dess upphävande, och om tidssinnet redan är svagt av ålder eller – ett tecken på ursprunglig livsoduglighet – aldrig har varit starkt utvecklat, så somnar det åter mycket hastigt, och redan efter tjugufyra timmar är det som om man aldrig hade varit borta och som om resan varit en nattens dröm. Thomas Mann
(Fotograf: Martin Munkácsi)
2 kommentarer:
Är det endast vanan som gör att tiden tycks gå fortare med åren? Är det inte också att vi blir äldre, får panik över att livet - tiden - "rinner" iväg. Vi minns ett förflutet, vi har en historia. Det tycks då som att vi lever enformigt, att allt är vardag och vana. Men är det verkligen så? Och var det färre vanor i ungdomen?
Om vi tänker på barn- och ungdomsåren som dygnets morgontimmar: hur mycket vana består de inte av? Hur många av oss sa inte när vi gick ut skolan: "Nu - äntligen! - börjar livet!", precis som vi på samma sätt efter lunchen ska göra nåt "kul" av dagen. Problemet är bara att när vi kommit på vad, så är det för sent - liksom ingen idé längre - och lika bra att gå och lägga sig igen. :)
Hej Ulrika! Är det bara vanan? Ja, det andra skriver essäer, uppsatser och böcker om, det försöker vi besvara i några stycken på en blogg.:) Aningen övermaga!:)
Frågan är om vanan får bära hundhuvudet för vår oförmåga att minnas så mycket av det som hänt och vi därför inte har någon specifik tid att hänga upp våra liv på, eller att vi minns alltför väl och att det känns som allt hände för så länge sedan, eller om vanan i form av monotoni faktiskt är en förövare i sammanhanget?
Jag tror som du, att vanan inte är en ensam desperado i våra minnens och glömskas snåriga skogar. Även individer som levt ett ”rikt” liv beklagar sig över hur fort tiden har gått, speciellt om tiden försvunnit i det som kallas ”flow”.
Men har vi inte här att göra med två olika typer av människor med olika typer av ”vanor”?
1. De individer vars vanor varit en ständig upprepning och därför inget kan minnas mer än att tiden gått fort, den ena dagen har varit den andra lik.
2. De individer vars vanor egentligen varit fyllda med ovanor, de har upplevt ständigt nya saker men som av den enkla anledningen också inte heller har kunnat känna av tidens flöde. Tiden har gått fort. Kanske är de lite lika barnen här nedan?:)
Hur är det då med barnen? Du har en viktigt poäng här, för visst var barndomen fyllt med vanor! Barnet har således också vanor, men frågan är om inte dessa vanor för de små liven är tätt sammanbundna med motstånd, barnet vill sällan delta på samma sätt som den vuxne i det som kallas vanor. Barnet vill att något nytt skall hända, bråkar om det blir tråkigt osv, medan vi vuxna i större grad finner oss i vanan, det enformiga trampandet i tiden där den ena minuten är den andra tämligen lik, timme ut och timme in, dag ut och dag in. Kanske är vanan ett vuxet begrepp, en självutplåning av livet för att vi ska stå ut med vardagens upprepning, en oförmåga till självutplåning som barnen inte ännu ”utvecklat”.
Huruvida reflektionen över händelser kan påverka vår upplevelser av tiden hastighet går jag inte inte på här.
Så är det bara vanan? Nja, universum expanderar i en accelererande hastighet, således ökar hastigheten på tiden också.:) Där har vi den verkligt skyldiga tidsbanditen!:)
Tack för dina funderingar, Ulrika!
Skicka en kommentar