Hallå Ulrika! Jag håller fullt, fast och oförblommerat:) med dig om att de osagda orden kan vara dynamit, de bidar sin tid som du så härligt säger. Men jag kan inte riktigt hålla med dem som anser att ord dör i samband med när de uttrycks. Istället får de liv som Dickinson skriver, de förflyttar sig mellan människor, hus, städer, länder och kulturer och vidare ut i rymden, de lever vidare både inom och mellan oss. Minns inlägget av Woolf (17 juni). Visst kan ord dö när de lämnas hängande framför en oemottaglig drönare, men om det finns någon som lyssnar bär orden förutsättningen för livet, kommunikationen människor emellan. Via tal, skrift osv för orden oss vidare genom generationerna, livet består så att säga på grund av dem. Visst låter jag flummig men faktum är så tror jag detta om orden. Däremot så kan jag som tidigare sagts i samband med andra inlägg hålla med Schopenhauer och Nietzsche att tankar kan dö så fort de ”fångas” i ord. Men det kommer du ihåg. Tack för kommentaren.
Jag håller med, men finns det ändå inte en risk att orden dör i den meningen att de med tiden inte förmår förmedla det som vill uttryckas? I en understreckare nyligen i SvD skriver Koselleck: ”Socialhistorien och begreppshistorien har olika förändringshastigheter och grundar sig på olika upprepningsstrukturer. Därför fortsätter socialhistoriens terminologi att vara förvisad till begreppens historia, för att försäkra sig om den språkligt lagrade erfarenheten. Och därför är begreppshistorien förvisad till socialhistoriens resultat, för att behålla i blicken den skillnad mellan den svunna verkligheten och dess språkliga vittnesbörd, som aldrig låter sig förenas till en förment identitet.”
Precis, men som jag sa så lever orden, men under sin färd genom tid och rum antar de olika innebörd och skepnader, mindre flummigt genom den text du citerar. Tankar kan förlora sin själ, sin kraft i samma stund de uttrycks, men orden som sådana ingår i den gemenskap som de uttrycks i, den språkgemenskap som Wittgenstein pratade om. På så sätt kan man säga att de tankar eller den innebörd orden kanske hade i den tid och kultur de uttrycktes i, gått förlorade. Men orden pinnar på, nya kläder och med magi i fickorna.:)
Jo, visst, men ibland ska man se upp med grupper och den gemenskap som uppstår i den typen av slutna system. Det blir lätt stelbent och förändringar beivras. :)
Jag tror att vi för tillfället har stora lexikala luckor, vi förmår inte uttrycka det vi vill, orden finns inte. Det är som att det pyr någonstans, men vi är alla lika förvirrade, irrar runt och försöker förklara vad som sker.
Haha! Så skriver du till den mest förvirrade av dem alla!:)
Visst finns det en fara i grupper där dogmer uppstår, där ord tolkas av en eller få och där avsteg straffas med inkvisition, stening, stegling eller uteslutning.
På tal om lexikala luckor, tror du inte att språket är som med glädjen, tänker på Schopenhauer, att om vi lätt skulle kunna förmedla våra tankar skulle vi snart bli så urbota trötta på alla tydlighet och smidighet att vi på de mest utstuderat subtila sätt skulle förvilla vår interlokutör med de mest dimmiga utlåtande hörda av mänskligt öra?:)
Genom dimmor och rökridåer uppstår både magi och poesi, drömmar och kärlek:).(Men dessvärre också en hel del hat och krig.)
Nej, Ulrika, upp till kamp för varje språklig röksvamp!:)
Ah, så då ska män vara glada och tacksamma över att kvinnor inte är så tydliga i sin kommunikation?:)
Detta är kanske något som kvinnan fattat för länge sedan, det är därför hon envisas med att vända och vrida på en mans ord. Om det verkligen är rakt på som gäller, hur dödligt trist vore inte det? :)
Kanske kan vi också i Schopenhauers ord hitta en förklaring till varför vi ljuger?
Fullständigt ointressant. Jag är fullständigt ointressant. Jag skriver att jag är läkare. Men jag kunde lika gärna ha skrivit att jag är svartvit, eller död. Det spelar ingen roll. Jag är ingen.
8 kommentarer:
Det sagda ordet är kanske dött i den bemärkelsen att man aldrig vet hur ordet ska mottas. Det kan falla platt till marken. Dödligt missförstått.
Men nog lever osagda ord, i alla fall enligt mig. De bidar sin tid och kan vara ren sprängkraft.
Hallå Ulrika! Jag håller fullt, fast och oförblommerat:) med dig om att de osagda orden kan vara dynamit, de bidar sin tid som du så härligt säger.
Men jag kan inte riktigt hålla med dem som anser att ord dör i samband med när de uttrycks. Istället får de liv som Dickinson skriver, de förflyttar sig mellan människor, hus, städer, länder och kulturer och vidare ut i rymden, de lever vidare både inom och mellan oss. Minns inlägget av Woolf (17 juni). Visst kan ord dö när de lämnas hängande framför en oemottaglig drönare, men om det finns någon som lyssnar bär orden förutsättningen för livet, kommunikationen människor emellan. Via tal, skrift osv för orden oss vidare genom generationerna, livet består så att säga på grund av dem. Visst låter jag flummig men faktum är så tror jag detta om orden. Däremot så kan jag som tidigare sagts i samband med andra inlägg hålla med Schopenhauer och Nietzsche att tankar kan dö så fort de ”fångas” i ord. Men det kommer du ihåg. Tack för kommentaren.
Jag håller med, men finns det ändå inte en risk att orden dör i den meningen att de med tiden inte förmår förmedla det som vill uttryckas? I en understreckare nyligen i SvD skriver Koselleck: ”Socialhistorien och begreppshistorien har olika förändringshastigheter och grundar sig på olika upprepningsstrukturer. Därför fortsätter socialhistoriens terminologi att vara förvisad till begreppens historia, för att försäkra sig om den språkligt lagrade erfarenheten. Och därför är begreppshistorien förvisad till socialhistoriens resultat, för att behålla i blicken den skillnad mellan den svunna verkligheten och dess språkliga vittnesbörd, som aldrig låter sig förenas till en förment identitet.”
Precis, men som jag sa så lever orden, men under sin färd genom tid och rum antar de olika innebörd och skepnader, mindre flummigt genom den text du citerar. Tankar kan förlora sin själ, sin kraft i samma stund de uttrycks, men orden som sådana ingår i den gemenskap som de uttrycks i, den språkgemenskap som Wittgenstein pratade om. På så sätt kan man säga att de tankar eller den innebörd orden kanske hade i den tid och kultur de uttrycktes i, gått förlorade. Men orden pinnar på, nya kläder och med magi i fickorna.:)
Jo, visst, men ibland ska man se upp med grupper och den gemenskap som uppstår i den typen av slutna system. Det blir lätt stelbent och förändringar beivras. :)
Jag tror att vi för tillfället har stora lexikala luckor, vi förmår inte uttrycka det vi vill, orden finns inte. Det är som att det pyr någonstans, men vi är alla lika förvirrade, irrar runt och försöker förklara vad som sker.
Haha! Så skriver du till den mest förvirrade av dem alla!:)
Visst finns det en fara i grupper där dogmer uppstår, där ord tolkas av en eller få och där avsteg straffas med inkvisition, stening, stegling eller uteslutning.
På tal om lexikala luckor, tror du inte att språket är som med glädjen, tänker på Schopenhauer, att om vi lätt skulle kunna förmedla våra tankar skulle vi snart bli så urbota trötta på alla tydlighet och smidighet att vi på de mest utstuderat subtila sätt skulle förvilla vår interlokutör med de mest dimmiga utlåtande hörda av mänskligt öra?:)
Genom dimmor och rökridåer uppstår både magi och poesi, drömmar och kärlek:).(Men dessvärre också en hel del hat och krig.)
Nej, Ulrika, upp till kamp för varje språklig röksvamp!:)
Ah, så då ska män vara glada och tacksamma över att kvinnor inte är så tydliga i sin kommunikation?:)
Detta är kanske något som kvinnan fattat för länge sedan, det är därför hon envisas med att vända och vrida på en mans ord. Om det verkligen är rakt på som gäller, hur dödligt trist vore inte det? :)
Kanske kan vi också i Schopenhauers ord hitta en förklaring till varför vi ljuger?
Hej Ulrika! I'll (ar)rest my case!:)
Skicka en kommentar