Kvinnan såg att trädet var gott att äta av; det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen:
Gud: Var är du?
Mannen: Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.
Gud: Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?
Mannen: Kvinnan som du har gett mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.
Gud: Vad är det du har gjort?
Kvinnan: Ormen lurade mig, och jag åt.
Gud till ormen: Du som gjorde detta, förbannad skall du vara, utstött från boskapen och de vilda djuren. På din buk skall du kräla och jord skall du äta så länge du lever. Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes: de skall trampa på ditt huvud och du skall hugga dem i hälen.
Gud till kvinnan: Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.
(Bibeln, Genesis)
(Konstnär: Anthony Christian)
10 kommentarer:
Vem är det Gud belönar?
Jag tror att när kvinnan nämner ormen så menade hon mannen. :) Vi skyller alla ifrån oss och enligt min mening har Gud inte belönat någon.
Vi lever i den värld vi skapat åt oss och först när vi inser det kan vi förändra den. Detta är den bästa av världar och inget kan vara på något annat sätt. Just nu.
Hallå Ulrika! Hehe! Nej, Gud belönar inte, han straffar kvinnan för att hon kärleksfullt ville dela med sig av visheten som trädet gav. Kvinnan var nyfiken, en egenskap Gud givit henne. Att hon lät sig luras av ormen förmildrar inte Guds dom, att hon skall föda under smärta och vara underdånig mannen.
Jag tror som du att Gud inte delar ut några belöningar. Inte heller straff. Orden är en människas, en man som önskar kontroll över jordens halva befolkning.
Den värld vi lever i har vi skapat själva. Vi är ansvariga för hur den ser ut. Vi är också ansvariga för hur den kommer att se ut. Vi väljer själv.
Likt filosofen Leibniz kan vi betrakta den nuvarande världen som den bästa, även om du också mycket riktigt säger att vi inte har något alternativ. Men vi kan göra bättre. Dags att ta ansvar, sluta skylla ifrån oss på Gud och annat smått och gott.
Tack för kommentaren!
Jag var nyligen i Wannsee och besökte den villa där nazisterna, 1942, höll konferens kring den slutgiltiga lösningen av judefrågan. Man kan där läsa stora delar av det omfattande protokoll som skrevs i samband med konferensen. Det är ofattbart. Jag har under dagar nu försökt förstå hur högt uppsatta män kunde komma fram till något liknande. Slutsatsen är att det inte alls är konstigt. Det hade inte kunnat gå till på annat sätt. De är alla kloka män som var och en har kommit på den ena iden efter en den andra. Resultatet är enastående. Genomtänkt, korrekt. Och just därför så fruktansvärt. Det är det otäckaste jag varit med om.
Det blev där så tydlig hur enkelt detta skulle kunna hända igen - distansen i det byråkratiska språket, de högt uppsatta, kloka männen, uniformerna, den fina omgivningen. Vi ifrågasätter inte, respekten är för stor, vi förstår inte vad de pratar om etc.
Men inte bara vi, frågan är om ens de förstod. Kanske gjorde arbets- och maktfördelningen att inte ens de som var med på den där konferensen kunde förstå vad slutresultatet av deras gemensamma insats skulle bli. Distans kan vara mördande såväl som en överlevnadsmekanism.
Och det var också så tydligt bland besökarna där i villan att intresset för att läsa protokollet var långt mindre än att besöka koncentrationslägret. Vi gillar att gå omkring i dessa läger, gråta och må illa, beklaga det fruktansvärda som hänt. Men ingen frågar sig varför? Varför får det oss att faktiskt må lite bra av att ta del av de hemskheter som skedde där? Varför vill vi se dessa bilder, höra dessa historier? Det finner jag också otäckt.
Hej Ulrika! Tack för denna mycket intressanta kommentar. Jag förstår att det måste ha varit en otroligt omskakande upplevelse.
Jag har aldrig varit på ett liknande ställe, men kan förstå varför du fann det så otäckt. Speciellt sedan du kommit till de slutsatser du gjort. Vi människor, män som oftast, är förmögna att planera och uträtta de mest fasanfulla saker, allt i en vacker miljö. Inte minst är det kloka män som står för insatserna. Att få vara duktig, briljera och få beröm, överskuggar konsekvenserna av idéerna.
Jag fråntar absolut inte gärningsmännen deras ansvar, men du sätter fingret på en viktig sak, distansen. Idag kan vi sätta fingret på en knapp och döda tusentals människor. Även om man på pappret skriver vad man tänker göra så behöver man sällan konfronteras med offren.
Språket bidrar dessutom, ett byråkratiskt språk som ytterligare gör allt ”kliniskt”. Detta språk hörde vi också under Irakkriget där bombningar gjordes med ”kirurgisk precision”. En kirurg gör nytta, tar bara bort skadliga vävnader. En kirurg lemlästar inte. Verkligheten talade dock ett annat språk.
Varför vill vi gå omkring i koncentrationslägret, hellre det än läsa protokollet som du gjorde? Jag har inget bra svar. Kanske för att vi människor behöver få visa sin sympati med offren. Vi känner oss lite mer mänskliga, kanske. Vi får då också distansera oss ifrån förövarna. ”Vi är inte sådana!” Kanske är det därför vi inte är så pigga på att läsa protokollen. Protokollen visar att vanliga människor, kloka människor, sådana som finns omkring oss och som vi kanske också är, kan begå dylika brott mot mänskligheten. Kanske inser vi att vi lika väl skulle kunna vara förövare som offer. Vi identifierar oss hellre med de senare än de förra.
Vi mår bra av att känna med andra, offren. Vi mår också bra av att inte själva ha drabbats. Vi lever. Det låter cyniskt, men kanske är det så. Bilderna är nödvändiga, vi vill se offren. Höra deras röster, läsa deras ord. Reducera distansen, kunna identifiera oss i dem.
Vad tror du?
Vad tror jag? Jag tror som du att det får oss att känna oss mänskliga. Och det är väl gott, sålänge vi inte tror att nazisterna är omänskliga.
Vart tog alla nazister vägen efter 1945? De var ju långt fler än Hitler och hans närmaste. Tyskland tycks inte ha några problem med att erkänna offren, men villan i Wannsee är i stort sett det enda museum som visar på de som hade ansvaret.
Följ min tankegång: inte långt från Wannsee ligger slottet Sansussi. Det betyder ju "inga bekymmer". Som jag tolkar det fick slottet detta namn pga att gästhus samt arbetar- och tjänstehusen låg på andra sidan den stora parken. Lägerkommendanterna i koncentrationslägren bodde i flotta hus omgivna av tjusiga trädgårdar precis intill lägren. Inga bekymmer? Inte direkt, att vara arbetsgivare är inte enkelt. Och ur ett företagekonomiskt perspektiv är det ibland riktigt knepigt. Koncentrationslägren drevs som företag, de gick med vinst och fångarna var en produktionsfaktor. Denna faktor skulle utnyttjas så effektivt som möjligt och man räknade mycket noga på hur detta skulle ske. Hur mycket arbete kan man få ur en människa till så låg kostnad som möjligt? Eller med andra ord: hur omsätter man värdet i en människa till så mycket pengar som möjligt. Detta är inga främlingsfientliga tankar för en företagekonom. Och alla ekonomer har hört talas om Adam Smiths osynliga handen, löpande bandsprincipen osv.
Arbete handlar om omsättning, om det sedan är som en del i fotosyntesen eller i ett företag spelar ingen roll.
Om man ska berömma nazisterna så är det för hur lyckosamma de var i att utnyttja arbetskraften. Varje vinstdrivande företagare bör ha något att lära där. Hemskt, eller hur? Nazisterna gick nu så långt att de tog hand om sin arbetskraft även efter att den förlorat sitt värde. Det gör få företagare idag. Ska vi vara glada för det? Staten och vårdapparaten får ta hand om de som blir över istället.
Jag babblar, du har säkert svårt att följa min tankegång. Den var ett försök att visa att det bor en nazist/rasist/fanatiker/ekonom/arbetare i oss alla. Vi får inte glömma det. Att efterstäva sansussi kanske är bra och problem sägs vara till för att lösas. Vi bör dock vara uppmärksamma på hur.Ibland är gränsen mellan egennytta och människokärlek svårdragen.
Åter igen, synnerligen intressant, om än att du sätter ljuset på obehagliga fakta runt oss människor.
Visst bor det en nazist/rasist/fanatiker/ekonom/arbetare i oss alla. Jag börjar dock fundera på vad du säger om dagens vårdapparat? Du säger att vårdapparaten och staten tar om hand om dem som blir över. Vårdapparaten, den jag befinner mig i, använder mer och mer ekonomiska termer. Prata om distans och byråkrati. På våra möten diskuterar vi ofta budget mer än vi diskuterar patienter. Vi pratar kostnader istället för antalet botade patienter.
Jag säger inte att vården kostar och att vi måste hushålla med skattebetalarnas pengar, men det språk och de samtal som dominerar möten inom vården idag, är skrämmande. Människor reduceras till siffror, och syftet bakom vården står i skymundan för budgeten. Det blir för många svårt att känna sig stolta för att ha hjälpt en medmänniska när konklusionen blir att vi drar över budget när vi gör det.
När du skriver om den effektiva produktionsapparat man gjorde av koncentrationslägren och att man faktiskt tog hand om arbetskraften, blir man rädd. Vart är vi på väg?
Jag ska hålla din lysande formulering i huvudet:
”Vad tror jag? Jag tror som du att det får oss att känna oss mänskliga. Och det är väl gott, så länge vi inte tror att nazisterna är omänskliga.”
”Mänskligt, alltför mänskligt”, som Nietzsche titulerar en av sina böcker.
Tack för kommentaren!
Tack själv för dina svar!
Det finns mycket obehagliga fakta runt oss människor, men så enormt mycket behagliga fakta också. Eller hur? :)
Så är det! Mycket behagliga fakta finns runt oss bara vi öppnar ögonen.
Jag öppnar handen, fingrarna. Har inte skrivit på flera, flera dagar. Vill inte vara tyst. Egentligen ska jag kanske skriva med stora bokstäver, för jag känner verkligen för att skrika. Och färgglada ska bokstäverna vara, snirkliga i stilen och mingla som aldrig tidigare.
Du är för rolig! Vilken glädje du uttrycker! Stora bokstäver, i färg, snirkliga och mingla som bara den.:) Woolf skulle inte kunnat uttrycka det bättre! Låt bokstäverna flöda i olika färger och former, stora sOm SMÅ.
Skicka en kommentar