Jag sprang ut och ropade och skrek
att jag inte tålde se det,
jag tålde inte känna det.
Men det var intet att göra åt.
Jag var redan smittad.
Jag sprang runt och ropade och skrek
att jag inte tålde känna det,
att jag var redan smittad.
Alla flydde förskräckta.
Mänskorna och djuren knölade sig in i sina hål.
Jag var fullständigt ensam.
Jag sprang runt och ropade och skrek
att jag inte tålde känna det
att jag var redan smittad
att jag var fullständigt ensam
att jag inte tålde känna det.
Sonja Åkesson
(Fotograf: Ixone Sadaba)
4 kommentarer:
Hade för en stund glömt Sonja. Tack för påminnelsen och hennes ord säger allt idag.
a.
oj, så himla starkt. bilden var klockren.
Hej Isprinsessan! Är det inte märkligt hur vi glömmer för en stund och hur glada vi kan bli när vi blir påminda? Jag brukar gå en runda bland bokhyllorna och med jämna mellanrum upptäcker jag en favorit på nytt. Jag menar, hur kan man glömma Åkesson, Dostojevskij eller Kafka. För att inte prata om Beauvoir i vars bok Det andra könet jag bläddrade i härförleden.
Roligt att du kommenterar, nu får jag en chans att möta dina ord på din blogg. Tack!
Hej Lisa! Tack för kommentaren. Läste din recension av ”Jag var bakom dig”. Vet inte om jag vill läsa boken eller inte, men jag tror det. Jag gillar Grates förlag där bland andra Nina Bouraoui ges ut.
Men ditt sätt att skriva om boken tycker jag om och jag hoppas du fortsätter recensera.
Jag tänker även titta närmare på din blogg. Hoppas det går bra.
Skicka en kommentar