Pappa säger att de döda blir alltmer närvarande ju längre livet lider, liksom saknaden, liksom sorgen; man återhämtar sig aldrig när ens närmaste har dött; livet skapas också av de frånvarande som får människors hjärtan att förtäras av längtan. Nina Bouraoui
(Fotograf: F. Monteiro)
11 kommentarer:
"...döda blir allt mer närvarande ju längre livet lider..."
Kanske för att vi kommer dem allt närmare för varje dag som går? En tanke som i alla fall jag kan vila i, även om jag ibland brottas med huruvida jag verkligen tror att det är så, men det skulle i så fall också vara en förklaring till varför saknad är en så stor del av mitt liv. Jag är så rädd att aldrig få mötas igen.
Man berättade för mig att Hess - nazisten, som under många många år var den enda fången i ett fängelse i stadsdelen Spandau, Berlin - tog livet av sig vid 93 års ålder. Man kan tänka sig att han säkert hade nära och kära som dött och drog honom närmare, men att de vars liv han hade på sitt samvete höll emot. Kanske ville Gud inte att han skulle få dö? Varför tar man annars sitt liv vid en ålder av 93?
Låter som om han mätte ut sitt eget straff för att när han ansåg brottet sonat återigen njuta sin frihet, som i hans fall begränsats till det karga valet mellan liv och död. Hur det än var kan vilket straff än pålade sig (eller pålades) aldrig ha varit skäligt. Inte när så många liv förstörts; kort sagt, en fånge på livstid ska inte få välja själv.
Huruvida man kommer de avlidna sina närmare för var dag ... mja, det kanske man kan säga. Varje ögonblick är ju ens sista som gubben sa, varför det att "komma närmare" måste avse den stärkta insikten om sin egen död - åtminstone för de som lever egentligt. Tror fan att folk ledsnar på skiten i olika hög grad. Dessutom har ju ordet "avlida" buddhistiska undertoner ...
Som vanligt utmärkt bildval. Hur går det till när du väljer, Niklas?
Ja, inte läker tiden några sår som åsamkats av sorg. Tiden är bara dagar som blivit till år. Den kan inte läka något. Kanske skapar tiden ett avstånd som gör att saknaden ökar?
Saknaden ökar - men sorgen är inte alls så akut som den är den första tiden, då man varken kan andas, äta eller sitta still.
Inte är det som i början när kroppen är knuten som en tross, när allt värker och vardagen är en mardröm.
Nu kan jag sova på nätterna och jag gråter inte varje dag.
Men jag saknar dig så det gör ont.
Med tiden så kanske den hårda onda blir till ett mjukt ont? Ett ont man klarar att tänka på, klarar att hantera, utan att gå sönder inom sig själv. Ett mjukt ont där minnen värmer, inte bränner sönder människor inom.
Men kan man bli botad från sorg eller kan den enbart lindras? Om sorg enbart kan lindras kan den då sägas vara kronisk?
Hej Ulrika! Kloka ord, att vila i. För varje dag som går kommer vi närmare dem som lämnat oss. Det finns tröst i det, ett hopp om att få möta dem man älskat, som man saknar, oerhört.
Samtidigt finns det en intressant tanke i att Hess fick leva då Gud inte ville att han skulle dö. De som föll offer för Hess höll emot in i det längsta.
Tack för din tänkvärda kommentar!
Hej Svalka! Mm, det finns inget skäligt straff, inte när så många liv förstörts. Det får mig att tänka på kapitlet Uppror i Bröderna Karamazov av Dostojevskij. Ivan, broder som inte finner priset för att få komma in i himlen, skäligt, han menar att det finns handlingar som inte går att förlåta. En mor får inte förlåta sitt barns bödel. Barnet fick ingen chans.
Vad gäller din fråga så har jag böcker som jag sedan evigheter tillbaka har strukit för passager för att de är tänkvärda eller minnesvärda. Ibland finner jag bara formuleringen vacker. Utifrån det så försöker jag leta upp en bild som jag antingen fått eller hittat på egen hand.
Tack för komplimangen, det uppskattar jag verkligen.
Hej Anonym! Intressant tanke att tiden skapar ett avstånd som gör att saknaden ökar, att tiden inte läker sår. Tiden är bara en dimension som gör det möjligt för oss att bearbeta sorgen. Ibland är hålet i tiden för stort, saknaden går inte att överbrygga.
Jag minns att Tolkien sa något om hur det kändes att förlora sin vän C.S. Lewis. Han sa att när man förlorar en nära och kär så är det som en gren huggits av. När C.S. Lewis dog kändes det som att man huggit rätt in i stammen.
Tack för kommentaren!
Hej Guldkorn! Jag blir ledsen när jag läser dina ord, känner din sorg och din smärta.
Du beskriver den akuta sorgen så smärtsamt och äkta som det är.
Ibland är det som du säger, saknaden bara ökar. Så smärtsamt!!! Ett svart hål som växer inom en, ett hål som inga tårar kan fylla men kanske lindra för en stund. Saknaden kvarstår, förlusten mer avgränsad men större för varje dag som går.
Du beskriver det så mycket bättre.
Tack för dina fina ord!
Hej anonym! Du ställer svåra frågor och du är lika bra att svara på dem som jag. Från början, när sorgen drabbar en, så känns den ohanterlig, hård som en yxa mot stammen. Men med tiden så kan man finna ro i sorgen, sorgen blir lindrigare. Man vet hur man kan få utlopp för sorgen, kanske genom samtal, förlägga den till speciella platser osv. Det svåra i början är att man hela tiden tänker och saknar den eller det man förlorat. Förstår du vad jag menar? Kanske är det därför vi går till gravar, dit man kan gå för att minnas och sörja?
Vad gäller bot ifrån sorg är det nog mer att man bearbetat förlusten, man kan hantera den. Ibland lindras den och ibland känner man ingen sorg längre. Vad tror du själv?
Tack för dina funderingar!
Kan man förlägga sorg till speciella platser? I så fall är den speciella platsen kanske inom, det är där man minns och det är där man sörjer. Kyrkogårdarna där mina kära ligger begravda undviker jag. Kanske av rädsla för att det skulle göra allt för ont att se deras namn ristade på stenar. Inristat i mitt hjärta finns för alltid min kärlek till dem. Bot från sorg kanske inte finns måhända läker man ihop. Men sårets smärta känns.
Skicka en kommentar