måndag 26 maj 2008

Att våga störa


Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Eeva Kilpi
(Fotograf: Dmosia)

6 kommentarer:

Svalka sa...

Har hört, tror jag, det här någonstans någongång förut ... inte läst i alla fall. Mer Gévalia åt folket, kort sagt.

Ann sa...

Spännande bildval till den texten, bilden vänder upp och ner på allting och ja, man måste våga störa lite mer

Niklas sa...

Hej Svalka! Ibland skapar oväntade besök både möjligheter och slut. Själv föredrar jag Zoéga!

Niklas sa...

Hej Ann! Roligt att du gillade bildvalet. Satt och funderade lite innan jag la in det. Det finns ju flera tolkningar, vilket är positivt.
Tack för kommentaren!

Anonym sa...

Tack Niklas!

Jag vandrade genom en förort för ett tag sedan, i Skåne.

Eller var det kanske i Sydafrika, Bohus eller Göteborg?
Minnet sviktar. Men jag tror det var i Bergsjön, där jag
växte upp...
Eller så var det i en dröm?
Nåväl, det är mindre viktigt.

Jag vandrade över en lång och ödslig slätt av betong
Och jag såg tysta, skygga, varelser glida förbi

Jag vandrade genom De Resurs-Svagas Reservat
Och jag såg stukade gestalter skygga för ljuset
Jag satte mig på en bänk av cement
Och såg kisande skuggor i höghusfönstren

Och när jag sänkte blicken såg jag barnen

Vilket pris är det egentligen vi betalar för
Vår så kallade "välfärd" tänkte jag
Vad väntar vi oss egentligen skall växa ur betong?
Kärlek, Solidaritet, Medmänsklighet?

Penang-folket på Borneo
Ett som vi kallar primitivt folkslag, är visa
De vet att människans hjärta hårdnar när det är avskilt
ifrån naturen
Att brist på respekt för det som växer, för levande ting,
så småningom leder till en brist på respekt för allt,
också för människan

Så kom det en kvinna och satte sig intill mig
hon ville sälja en bukett blommor
och jag köpte en bukett

Hennes ögon formulerade en mycket tydlig fråga

Vet du hur det känns att vara helt utan hopp?
Att vara Hopplös?
Att tillhöra det som vår socialvård kallar "Partiellt bortfall"?
(Det måste väl ändå ha varit här i Sverige)
Det sociala svinnet, slaggen, avfallet i folkhemmets sopnedkast
Vet du hur det känns? Frågade hennes ögon mig

Nej, tänkte jag, det vet jag inte
Och det vet ingen av oss andra, och vi vill inte veta det heller.

Vi vill inte veta att över två hundra barn under fjorton år
tar livet av sig varje år, i Sverige, och vi vill inte veta varför.

Vi vill sova gott på nätterna, äta gott på dagarna
Och i mellanrumen vill vi umgås med varann, inte med de hopplösa
De tillhör inte oss, vår verklighet, inte deras verklighet
Vi bor inte där de bor

Nej, vi skulle inte stå ut en minut
Dessutom har vi inte tid, vi är fullt upptagna med att kämpa mot
växthuseffekten. Mot apartheid, för amnesty, mot valslakt för
regnskogar och fred!

Vi är fina människor

Och om vi någon gång tvingas snedda över vår egen bakgård
Då blundar vi.

Sitting Bull yttrade en gång, då han i de vitas städer såg svultna
och tiggande barn: "Den vite mannen vet hur han skall skapa
rikedomar, men inte hur han skall dela ut dem"
Nej, tänkte jag, det vet vi fortfarande inte.

Så vände jag mig emot kvinnan
Hon ställde långsamt sig upp, och log, gav mig en hastig kyss på pannan

Och hon viskade:
Det är inte de utslagna som skall in i samhället
Det är de inslagna som skall ut
/A .Gosskropp

Niklas sa...

Hej A. Gosskropp! Lysande ord som tyvärr belyser verkligheten på ett obehagligt sätt.

Jag tror som du, oberoende av var vi kommer ifrån så tenderar vi att utesluta de Hopplösa, de utslagna och behandla dem som icke existerande eller ”inte mitt problem”. Istället sluter sig gruppen vi själva tillhör samman. Gruppen gör sedan insatser likt dem du nämner och som anses vara ”lovvärda”. Vi är ”fina”, känner oss lite bättre och går sedan runt på stan med högt huvud och skygglappar.

Vi skall dock inte glömma att vi människor har behov av samhörighet. Vi vill kunna identifiera oss med andra. Vi bildar grupper där de enskilda medlemmarna bär karaktärsdrag och intressen som stämmer överens. Vare sig vi tillhör den lokala fotbollsklubben, Rotary, Frimurarorden, Amnesty, Bandidos eller Pingstkyrkan så bygger dessa sin verksamhet på att exkluderar andra.

Är gruppen av en sådan karaktär att den anser att dess moral står i fokus så ägnar den sig gärna åt välgörningar. Ofta blir det då fattiga, svältande och drabbade på andra sidan jorden som får ta del av gruppens insatser. Eller så kämpar rörelsen för klimatet eller djurens rättigheter. Det finns även dem som går ut och startar soppkök för de utslagna i vårt eget samhälle. Allt detta är bra.

Men även om vi går ut och skapar soppkök för våra närmsta drabbade, fattiga och utslagna så är de oftast inte välkomna in i våra grupper. Vi öppnar dörren, räcker över lite mat och stänger sedan dörren igen. Kvar står den utslagna på trappan. Mindre hungrig men lika ensam. Faktum är så blir individen inte så sällan ännu mera ensam. Se Dickinsons dikt ifrån den 3 dec 2007. De påminns om sitt utanförskap.

Kanske är då en del av lösningen den du säger, det är vi inslagna som måste ut, inte de utslagna som ska få komma in. Vi måste ut och möta de utslagna och inse att våra grupper är en förutsättning för utanförskap. Att våra grupper är en av anledningarna till att vissa slås ut. Vi måste se att de som slagits ut kunde varit en av oss vi kunde varit en av dem. Vi måste inte bara inse utan känna det!

Oj vad långrandig jag blev. Jag ber om ursäkt för det.
Nåja, vi människor har en extraordinär förmåga att bry oss om andra, föreställa oss hur andra har det. Tar vi vara på detta så finns det nog större möjligheter för oss att vända in och ut på vårt samhälle och kanske då också skapa förutsättningar för färre barriärer och färre som känner utanförskap. Fler skulle känna innanförskap, där ute. Men det är vad jag tror.

Tack för att du delade med dig. Mycket flott!