onsdag 28 maj 2008

I umgänget med andra


Allvarligt tänkande människor upplever sig i umgänget med andra som komedianter, eftersom de då, för att bli förstådda, alltid först måste låtsa sig en yta. Nietzsche
(Fotograf: Andres Serrano)

12 kommentarer:

Svalka sa...

Inihelvete bra bildval och citatet talar ju för sig själv mer eller mindre. Man känner sig lite som Mersault emellanåt ...

Niklas sa...

Tack Svalka!! Kul att du uppskattade bildvalet.

Visst känns verkligheten, mänskligheten, främmande ibland. Man frågar sig om det är man själv eller de andra som står ute på ängen och idisslar.
Tack för kommentaren!

Anonym sa...

För en del kommer det naturligt de faller in i den givna rollen i umgänget med andra. Medan andra verkligen får anstränga sig för att lägga till med en roll som passar i sammanhanget. Det är ansträngande att "låtsa sig en yta". Det gäller kanske inte bara "allvarligt tänkande människor" utan även sådana som växt upp utanför det konventionella samhället. Man får gissa sig till kutymer och ändå blir man inte alltid förstådd.

Niklas sa...

Hej Anonym! Jag håller verkligen med dig. Du kommer med en mycket viktig kommentar. Vare sig man vuxit upp i en icke konventionell miljö eller annan kultur så kan det vara svårt att falla in i en roll man förväntas ta i ett visst sammanhang.
Således är det inte bara ”allvarligt tänkande människor” som kan drabbas av att de måste ”låtsa sig en yta”.
Ytan kan vara som gladpack, den må täcka över det nödvändiga men även kväva om den används fel.
Tack för kommentaren!

M (anonym) sa...

Fast är det gladpacken som kväver eller är det det bemötande man får av andra människor som kväver? Varje dag är en ny roll ett nytt skådespel på livets scen. Jag försöker vara på riktigt, försöker vara jag, men allt är bara på låtsas, teater.

Niklas sa...

Hej M! Livet är ett skådespel, det går inte att förneka. Frågan är om den roll vi spelar känns genuin, att bara vi skulle kunnat spela denna roll. Jag kan åtminstone göra min rolltolkning så bra som möjligt och se till att inte skada andra på vägen om det går att undvika. Det skulle ju faktiskt vara skönt att kunna se tillbaka på sitt liv och vara tämligen nöjd med sin rollprestation. Skräcken vore att inse att jag spelat Hamlet när jag egentligen skulle varit Horatius eller Ofelia.
Hoppas ditt skådespel är dig till belåtenhet. Förhoppningsvis känner du själv att du kan påverka din roll i livet.
Tack för kommentaren!

M sa...

Ständigt nya pjäser på repertoaren (möte med nya människor) så jag ska inte klaga ;-). Men hur mycket kan man själv påverka sin roll i livet?

Niklas sa...

Hej M! Hehe, skönt att höra att rollbesättningen varierar liksom scenerna. Men din fråga kräver eftertanke. Jag tror att man kan påverka sin roll en hel del. Fast inte på det sätt som vi vill tro att vi kan.
Vi kan göra vad vi vill, men inte vilja allt vi önskar, för att anspela på Schopenhauer. Har vi väl viljan så kan vi göra väldigt mycket. Men vi måste tänka, introspektivt, förstå oss själva och inse våra möjligheter och begränsningar. Detta kan ge egot en törn men kanske också få oss att växa och leva ett liv som vi kan säga var vårt, inte en skådespelares. Självklart spelar omgivningen en viktig roll, tolerans för utveckling hos den enskilde individen. Ofta kämpar vi emot förändring, för det skapar osäkerhet. George Klein skriver om Szilard som menade att man borde byta ut sina vänner vart sjätte år. För det är vännerna som sätter korsetter på oss med sina förändringar och ovilja till förändring.
Nåja, som svar på din fråga så tror jag att vi kan påverka en hel del. Kanske är det min livslögn? Men den kan jag leva med!:)
Tack för kommentaren!

M sa...

Ja, har man viljan så kan man göra mycket. Men inte på långa vägar allt. Det är inte bara man själv som ger begränsningarna utan även den kontext man lever och verkar i. Vissa begränsningar som jag har, har jag på intet sätt valt själv. I så fall väljer jag gärna bort en del av dem. :-)

Är inte vi alla skådespelare på livets scen? När är man helt sig själv? Kanske bara med sig själv eller med väldigt nära och kära? Och även med dem har vi olika roller kanske en föräldraroll, en barnroll, en hustruroll etc. Någonstans har man förhoppningsvis en kärna av sig själv som är oföränderlig. Ett Jag som man får hoppas inte är för mycket Ego. ;-)

Är inte varje dag en förändring? ”Panta rei”, ingenting förblir någonsin ett och detsamma. Så korsetten kanske bara är en illusion som finns i ens egen tankevärld? Jag säger emot Szilard; håll kvar dina vänner, åtminstone om det är riktigt bra sådana, man vet aldrig när man hittar en riktig vän igen.

Tack för att du svarar på mina funderingar!

Niklas sa...

Hej M! Visst är det så att vi alla är skådespelare på livets scen. Men när är man sig själv? Du nämner de roller man har i olika sammanhang, mot sin partner, barnen, föräldrarna, vännerna osv. Alla dessa roller är en del av ens personlighet så länge ”rollen” är förankrad i det egna ”jaget”. Rollen känns naturlig, man behöver inte anstränga sig att vara man eller hustru, pappa eller mamma, son eller dotter.

Som jag ser det så är vi i bästa fall som en prisma med olika facetter, där varje facett är en roll men med samma kärna. Vi kan välja att visa upp olika delar av vår personlighet och mångfacetterade individer har fler sidor att visa upp.

Problemet är när vi tar på oss en roll som vi önskar vara eller som omgivningen vill att vi ska vara. När denna roll inte känns som en del av oss själva, utan känns påklistrad och onaturlig för oss. Dessvärre tror jag att detta är vanligare än vi tror. Som du skriver så undrar du om vi bara kan vara oss själv med väldigt nära och kära. Är inte detta symtomatiskt? När det känns så då är det något som inte stämmer, tycker jag. Då bör jag reagera och fråga mig vad den onaturliga rollen härstammar ifrån.

Varje dag är en förändring, det har du rätt i men kanske är det därför som våra vänner också vill att vi består. Vi pratar gärna om en önskan om förändring och hur vi vill att vi själva och våra vänner ska utvecklas. Men vi gör det bara så länge de uppfyller förväntningarna. Det är när någon väljer en ny väg, alltifrån en frisyr till yrke som vi inte förväntar oss av den personen, som vi börjar gnissla. Vi vill inte tro att det är så, men jag har i alla fall den erfarenheten. Jag tror därför att Szilard inte var så fel ute. Vi är korsetter åt våra nära och kära och de tvingar på oss sina.

Nu vill jag inte byta ut mina vänner, men den medvetenhet vi pratade om förut kan nog vara bra att ha när det gnisslar i vänskapsmaskineriet. Våra vänner vill gärna att vi utvecklas, men de vill inte att vi förändras om det riskerar att ändra rollerna inom gruppen. Gruppdynamik. Tjejen som dricker lite mycket slutar att dricka. Alla blir nöjda, på ytan, men nu börjar hon ta plats, är inte ett offer för alkoholen utan en kvinna som har åsikter och tankar som inte springer ur en alkoholbrunn. Hur positivt det än är att hon slutade dricka så är förändringarna något som rubbar balansen inom gruppen. Hon var den vi tyckte synd om, nu behöver hon inte oss längre på samma sätt. Detta är visserligen toppen, men balansen kan få en grupp att falla.
Oj vad jag babblar. Låt mig avsluta med några rader av Ferlin för att klargöra vad jag menar, hur även en perifer figur kan påverka en grupp. Den är tagen ur minnet så den kan vara lite fel men jag hoppas på det bästa:

Ett stamkafé

Jag minns en man som här ofta gick,
Nervösa händer och stillsam blick,
Rätt oansenlig vi honom fann,
Men när han var borta märktes han.
(…)
Vårt café var aldrig mer detsamma sen,
Det hade oss bara kvalm att ge,
Då drog vi oss undan en efter en,
Och så tog det slut på vårt stamcafé.

Tack själv för att du delger dina funderingar!

M sa...

Du skrev:
”Som jag ser det så är vi i bästa fall som en prisma med olika facetter, där varje facett är en roll men med samma kärna. Vi kan välja att visa upp olika delar av vår personlighet och mångfasetterade individer har fler sidor att visa upp.
Det där vill jag väldigt gärna hålla med om, då kanske jag inte spelar så mycket teater, jag är bara mångfacetterad. ;-
Får nog ta tillbaka det där med Szilard och hålla med om att vi ibland är korsetter på andra och de låter oss bära sina. Hoppas jag inte snörar andra människor för hårt ;-)
Förändringar kan rubba balansen inte bara inom en grupp utan även inom en själv. Samspelet med andra människor i grupp kanske fungerar bästa med små eller väldigt långsamma förändringar?

”Rätt oansenlig vi honom fann,
Men när han var borta märktes han.”

Gillar Ferlins ord. Verkligen.

Jag är bara helt mig själv när jag är ensam. Tror jag.

Niklas sa...

Hej M! Roligt att du gillar Ferlins ord. Samspelet är ibland mer anonymt än vi tror. Att du sedan är helt dig själv när du är ensam kan nog stämma. Kanske är det därför som vissa har så svårt att vara ensamma?
Tack för kommentaren!