För att bli kvitt historiens mardröm måste man först erkänna historiens existens. Man måste känna till historien. Annars kan den komma att återuppstå på det gamla vanliga viset, som mardröm, som Hamlets vålnad. Man måste först analysera den, först därefter kan man ta avstånd från den, bli kvitt den. Mycket viktiga delar av vår historia har alltför länge helt enkelt trängts bort. Heiner Müller
(Fotograf: Aaron Hobson)
11 kommentarer:
Paulo coelho(författaren som skrev bl.a Alkemisten) skriver om liknande i boken Zahiren. Han anser att man måste berätta sin livshistoria för att gå vidare.
Enormt snyggt bildval!
Joyce verkar lysa igenom här. Kollade faktiskt upp när Müller levde och verkade (värkte?) och min blygsamma slutsats kan ju t om stämma, att Müller förklarar Dedalus hålling och tankearbete (history is a nightmare from which ...) eller något i den stilen. Hur det än är med det vet ju denne tysk uppenbarligen vad han talar om. Håller med angående bildvalet.
Är inte Müllers formulering här ett påpekande av "sanningen ska göra dig fri" eller som Thoreau sa;
Say what you have to say, not what you ought.
Any truth is better than make-believe.
Det man förtränger blir man i själva verket aldrig kvitt, eller?
Exakt, men "historiens mardröm" ligger närmare Joyce än Thoreaus devis
Hej Sandra! Tack så jättemycket för komplimangen, det är roligt att du
gillade bilden. Även om jag inte läst Coelho så förstår jag vad du menar.
Jag tror att man ibland måste sätta ord på sitt liv eller specifika
händelser för att kunna gå vidare. Åtminstone är det min erfarenhet. Jag
har vänner som har sagt samma sak. Visserligen kan det ibland räcka med att
skriva ner sina historia, sina känslor och tankar, utan att någon annan tar
del av det, men ibland behövs det någon som lyssnar. Sen finns det
erfarenheter som man kanske inte finner någon poäng i att berätta och då
tänker jag på vissa individer som suttit i koncentrationsläger. Dessa
senare har uttryckt att det inte finns ord för att på något sätt beskriva
sina erfarenheter, allra minst för dem som inte varit med om samma sak.
Tack för kommentaren!
Hej Svalka! Mycket intressant observation! Hur mycket av vår historia kan
vi springa ifrån och hur mycket måste vi upprepa för att kunna komma
vidare? Vi kan knappast få vår bardom eller andra erfarenheter ogjorda, men
vi kan kanske lära något av dem och om möjligt hämta kraft ur dem. Även
saker vi skäms över eller hemska saker som hänt oss kan ibland vändas till
något positivt. Notera att jag skriver ”ibland”. Vissa saker vaknar vi
aldrig ifrån, mardrömmen fortsätter. Tack för kommentaren och komplimangen,
det gör mig mycket glad att du tycker det.
Hej Jenny Maria! Låt mig först tala om hur mycket jag tycker om dina fantastiska bilder, (då du inte har någon kommentarsfunktion). Vad gäller Thoureau så har jag inte läst dessa ord tidigare men jag håller definitivt med dig. Det som ligger förträngt ligger som en smutsig byk i en byrålåda. Problemet med saker som man förträngt är att de ibland suger energi ur en, påverkar ens beslutsfattande och beteende, utan att man riktigt förstår orsaken till det. Det är först när sanningen (så som man minns den) bubblar upp till ytan som man förstår varför man mått eller handlat som man gjort. Tack för citatet och din kommentar.
Tack Niklas!
Men jag har numera, sedan ett par dagar, kommentarsfunktion. Det känns moderna :-)
Och tack själv för att det alltid finns intressanta citat här.
Hej Jenny Maria! Riktigt kanon att du har gett oss möjlighet att skriva kommentarer till dina inlägg! Tack för komplimangen!!!
Jag skulle nog vilja säga, när det gäller det där med den egna historien, att det inte bara ibland behövs någon som lyssnar utan snarare oftast. Det blir en bekräftelse som är nödvändig för att kunna ta sig vidare alls. Dolda historier värker alltid i smyg, de syns inte men de känns desto mer. Först efter bekräftelsen kan man lära, acceptera och sedan kanske inte alltid glömma men i alla fall ta de där stegen framåt.
Sedan vill jag också säga att det här är en väldigt intressant sida, den ger åtminstone mig en massa tankar.
Hej Ann! Kanske är det så som du säger att man oftast behöver någon som lyssnar för att kunna ta de där stegen framåt. Vi behöver inte bara sätta ord på våra tankar och känslor utan även få bekräftelse på dem. Ändå undrar jag över dem som är flitiga på att skriva, exempelvis dagböcker (vilket inte jag gör) kanske kan få den där nödvändiga förståelsen för sina tankar, känslor och handlingar för att göra samma samma sak? Jag har åtminstone fått det intrycket när jag pratat med dagboksskrivarna. Visserligen behöver de ibland någons som kritiskt lyssnar och bekräftar, men kanske inte lika ofta som andra som inte gör något motsvarande. Jag funderar också på konstnärer osv, om inte deras uttryck kan vara ett sätt att gå framåt?
Nåja, du förstår vad jag menar.
Vad glad jag blir över att du finner min sida intressant och att min önskan att väcka tankar har gjort det hos dig. TACK!!
Tack för kommentaren!
Skicka en kommentar