torsdag 29 maj 2008

Det verkliga traumat


Varför "trauma"? Inte därför att man har mördat sex miljoner människor, utan därför att det har varit möjligt att mörda sex miljoner människor. Imre Kertész
(Fotograf: Nazif Topcuoglu)

10 kommentarer:

Anonym sa...

Vi lät det hända och vi låter det hända igen och igen och igen...

Niklas sa...

Hej anonym! Ja, historien upprepar sig. Ondskan utövades av andra, inte vi. Vi kan inte göra sådant. Vi är ”goda”. Så upprepar sig historien, igen och igen.

M (anonym) sa...

Även den som står bredvid och tittar på är skyldig. Vi är alla skyldiga.

Niklas sa...

Hej M! Du har alldeles rätt. Det är så jag tolkar Kertész, att de som inte aktivt deltog stod passivt och lät det hända. Ändå sover de flesta av oss tämligen gott om nätterna. Fast det är inte den goda sömnen jag beklagar mig över utan min/vår förmåga att blunda och på lösa grunder avsäga mig allt ansvar. Det mest "sofistikerade" jag kan göra är att skänka en krona till välgörande ändamål och därmed säga till mig själv att jag har gjort allt eller åtminstone något (och jämför mig med dem som inte gjort ett knop).
Tack för kommentaren!

M sa...

Men att skänka en krona eller två till välgörande ändamål är väl ungefär som att inte göra ett knop? Vad förändrar det, mer än att ens eget samvete kanske känns bättre. Man sover gott om natten. Men det är okej att sova gott tycker jag så länge man har en medvetenhet om att det finns människor som inte gör det. Det är ett steg mot att öppna sina ögon och se, inte bara titta. Sedan kanske man tar ett steg mot att stå upp för dem som behöver det mest. De som inte vågar, kan eller orkar stå upp för sig själva.

Niklas sa...

Hej M! Kan man hoppas på förändring? Jag håller med dig om medvetenheten. Fast ibland undrar jag vad det innebär. Jag hör människor prata om saker, låter initierade och brydda. Men får de en fråga så verkar det inte som att de förstått vad de pratat om. Det händer mig med. Det är som när någon refererar till Bibeln och säger att man icke ska dräpa, det låter bra men ofta vet inte personen som citerar boken varför man inte ska dräpa, om det finns undantag osv. Vi vänjer oss vid fina fraser, lär oss utantill läxor och inser först när vi får frågan att vi aldrig riktigt förstått vad vi pratat om. Kanske är det som Ibsen menade, att böckerna innehåller det de flesta tänkt men aldrig riktigt förstått.
Kanske är det först när vi förstår, känner, som förändring kan komma till stånd? Annars blir det bara mycket prat och lite verkstad. Jag hoppas du har rätt, att det är ett steg i rätt riktning, bara vi är medvetna om problematiken.
Tack för kommentaren!

M sa...

Kanske har man inte förmågan att förändra världen. Men man borde ha förmågan att förändra sig själv. En bra början! Om man inte känner på riktigt så vill man nog inte förändra något. Då har man nog redan fjärmat sig både från sig själv och omvärlden.

En del människor pratar väldigt mycket om allt möjligt som de inte vet någonting om. Antingen får man stå ut med det och föra en ickekonversation med de här människorna. Annars så får man väl ifrågasätta. Vara lite grand som Sokrates. Tvinga folk att tänka helt enkelt. :-)

Angående Ibsen och: "att böckerna innehåller det de flesta tänkt men aldrig riktigt förstått." Så finns det många människor som läser böcker för att de inte orkar tänka själva ;-)

Niklas sa...

Hej M! Vi vill förändra oss själva, men här är åter igen rollen vi antingen förankrar i de förutsättningar vi har, eller rollen vi tar på oss i en önskan att tillfredsställa oss själva eller någon annan. Vår fåfänga är ibland obegränsad. Hur många Einstein finns inte i vår omgivning, sådana som ”om de bara hade fått rätt träning så hade de kunnat vara en Einstein”. Hur många var inte talanger när de var små, i fotboll, boxning eller vad det nu vara månde.

Detta är Ibsens så kallade livslögner. Många av oss behöver dessa, de ger oss ibland en väg till lycka. Vi känner oss lite mer speciella, utvalda i en värld av medelmåttor.
Inte många av oss vill erkänna inför oss själva att vi är medelmåttor. Frågan är bara om det är så hemskt att vara en medelmåtta. En förbannat glad och lycklig medelmåtta. Jag är en sådan. Jag ser vad individer som Feynman, Curie, Ibsen, Musil, Beauvoir, Nietzsche osv uträttat och jag känner mig nöjd med min tillvaro. Jag flaxar inte runt i ankdammen för att hävda mig bland andra medelmåttor. Jag vill hellre njuta av frukterna som dessa extraordinära människor presterat.

Men även dessa är mänskliga, de har bara vissa egenskaper som gjort att de kan uträtta saker och gjort det också. De pladdrar inte bara, de uträttar!
(Se inlägg och kommentarer ifrån den 4 september 2007)

Gällande Ibsen. Böcker är bra, så länge vi aldrig sluta tänka. Annars är vi bara papegojor på livets scen.
Tack för kommentaren!

M sa...

Sant att vår fåfänga har svårt för att känna gränser. Någon sa, jag kan inte komma ihåg vem. ”den vimmelkantige tror att hela världen snurrar runt honom själv”.
Är det egentligen så många som var talanger när de var små? Eller är det så att deras föräldrar tyckte att de var talanger? ;-) Inget fel på att vara en medelmåtta. Om man dessutom är en glad och lycklig sådan så desto bättre. Förnöjsamhet i det lilla. Det är vackert.
Alla kan inte vara speciella men alla kanske behöver få bli bekräftade, få bli sedda?

Niklas sa...

Hej M! ”Alla kan inte var speciella men alla kanske behöver få bli bekräftade, få bli sedda.” Du har rätt! Och samtidigt så är det kanske genom att bli sedd som man känner sig speciell. För den som ser på en är man ju lite speciell; av maken, makan, barnen, föräldrarna eller vännerna. Inte dåligt, eller hur? Einstein må ha varit speciell som människa, men som individ kände han nog sig som mest speciell av sin familj och vänner. Slutligen var det nog det viktigaste. Tror jag.
Tack för kommentaren!